Month: April 2022

Jag har fått två utmärkelser som jag är oerhört stolt över. Jodå, sådan i pengar också, med diplom, blommor, applåder och handskakningar med de prominenta. Men dom här två är dom jag är mest stolt över. Och det är dom som summerar mitt liv.

Det kom ett brev en dag. I det låg en hög grejer, en bunt med pengar (alldeles för mycket) och ett brev. Det där brevet är jag oerhört stolt över och har det uppsatt på min vägg. Det är den finaste utmärkelsen man kan få. Goda ord.

Att det senare ramlade in en telefon från samma person när jag som mest behövde en är plus också såklart. Anders från Vallentuna som det här kommer från är också sponsor av VSCP sedan länge nu. Jag går ofta och tittar på det där brevet när det är motigt (ofta) och får alltid energi av att läsa det. Tack Anders.

Den andra utmärkelsen är en Belgisk VSCP användare. Han som skrev att nu vågade hans son gå upp på nätterna och kissa själv efter att man installerat lite automatik baserat på VSCP där hemma. Man påverkar människors vardag. Teknik kan användas till ont och till gott, och när den används till goda saker värmer det ett konstruktörshjärta.

Fina utmärkelser alltså.

När man pratar utmärkelser så kan man såklart inte låta bli att nämna Gediminas i Litauen heller. Vi har känt varandra nu i decennier genom det här projektet och han har blivit en mycket god vän genom åren. En av de bästa inom radioteknik är han. Världsklass. Driver företaget Rusoku och är också sponsor av VSCP sedan länge. Många självgoda Svenskar tror ofta stödpengarna går åt andra hållet… Tack Ged!

Ja priser. Man behöver uppmuntran och pengar för att orka. Fast för det mesta så får man såklart inte ens ett “tack“. Folk vill istället ha mer. Mycket mer och vill gärna äta upp all energi du har. Helst utan att ge något tillbaks. Så ser 99.999% av open source arbete ut. Den där sista decimalen människor är de som gör skillnad. Sådana alltså som jag nämnt ovan.

Så man knappar på*

Man kan tro vad man vill. Tycka vad man vill också såklart. I alla fall ens handlingar inte styrs från det där och man gör andra illa. Men NATO medlemskap? För helvete… Le Pen. Trump etc etc. Alla dessa idioter som finns i (eller nära) det där systemet men som så att säga ändå befinner sig på rätt sida. Sverige vinner mest på alliansfrihet. Världen behöver ett Sverige som är alliansfritt. Lyssna inte på NATO tokarna. Kappvändare. Vindflöjlar. Icketänkare.

Tycker jag. Utan att skada någon med den tanken.

Här vilas det. Har i alla fall gjorts så fram till hit. Nu skall det arbetas. Fast sotas skall det först. Söndag är sotningsdag. Görs med lätthet nu när eldningssäsongen börjar närma sig sitt slut. Såklart. Men fortfarande full vinter där ute. Två decimeter damp ner i helgen. Men snö nu är en gåva. Den tar med sig lika mycket av den som ligger när den smälte, ja kanske mer. Så det kan gott komma lite aprilsnö. I alla fall om den smälter bort igen lika fort som den kommer. Ja och det gör den nästan alltid. Kung Bores sista strid.

Blåsigt också såklart. Vinden viner. Men sitter man inne i värmen så är ju också det där mest lite trevligt. Ja och inne i värmen sitter man.

Inga björnar i sikte ännu på kullen. Fröautomaten har fått hänga kvar. Men bergfinkarna har landat och rensat den sista maten. Bara ekorren lyckas hitta ett och annat för nu. Men i och med bergfinkarnas inträde på areana så har vi passerat den punkt när allt har vänt. Härifrån är det en joyride mot paradiset. Koltrastsång. Utesittande. Mer koltrastsång. Ljumma vindar. Lite kvitter och sen fil med macka under lönnen till lunch. Begär inte mer av livet.

Fast sotning var det.

Nu!

Fredag. Innebär helg. Under ett helt liv har jag mest sett helger som ett hinder när man inte kunnat arbeta. Jodå, har arbetat de flesta helger. Alldeles för mycket. Men med åldern har jag lärt mig uppskatta helger. Jobbat har också inskränkt sig till söndagseftermiddagar och kvällar numera. Lite när fan blir gammal då blir han religiös i det där. Fast alla som har eller har haft ett företag vet väl hur det där är. Jobba jämt och ha familjens stöd annars går det inte. Det är ett sätt att leva. Inget annat.

Så nu på fredagen har jag ett enda mål, att hitta en platå där tankarna kan stilla sig. Alltså nå en punkt med så få olösta trådar som möjligt kvar som stör i helgvilan. Dagarna blir alltså viktiga. Hur det går på fredagen avgör lugnet under resten av helgen.

Så jag borde väl inte sitta här och skriva….

Men det gör jag alltså. Därför att jag inte an låta bli. Hur enkelt som helt. Som en knarkare. Konstigare än så är det inte. Koda, skriva, göra musik. I den ordningen. Mitt liv. Allt har jag fått och får jag mest skit för. Men också mitt liv. Kan leva med det. Åtminstone har jag gjort det ända hit.

Längtar så att jag håller på att gå sönder efter att få äntra elektronikområdet igen. Där är mitt kodarhem faktiskt. Men måste blir klar med det här först. Infrastruktur. År efter år. Men det måste göras. Allt skall skrivas om. Jag ger mig inte. Men får försöka smyga emellan med lite lödkolv och lödrök.

Vaknar på morgonen vid fem efter att ha drömt att jag steg på vågen och vägde tvåhundrakilo jämt. Antagligen var detta undermedvetandets sätt att tala om att nu räcker det Mr Hedman. “Efter påsk” mumlar jag och stoppar i mig en kola.

Ute snöstorm. Jodå april ju. Man är van. Bär in några säckar pellets och vägrar att gå ut sen är det inte mer med det där. Går att överleva. Koltrastarna är redan här. Utlovar fantastiska konserter. Kortare tid dit än man tror. Att sitta där ute och bara lyssna är det som för mig närmare han/hon/det/gud än något annat. Däri finns min religion. Allt det vackra som är värt att försvara och bevara. “det” alltså. Den gud som lämnar spår efter sig i ekvationer och fysikaliska lagar och som bara kan beskrivas med matematik. En gud som skiter i dig/och mig men som är allt. Ingen ide att be alltså. Knåpa ihop en ekvation istället. Det enda språk han/hon/det/gud förstår.

Så där tror man. Sen ropar man på gud ändå när det går åt helvete eller gör ont. Som alla andra. Jag har sett hårt övertygade ateister falla ner på sina knän och göra så i sina djupaste dalar.

Har alltså inte egentligen testat varesig ljudkort, senaste Cubase versionen eller studiodatorns nya ljuvliga prestanda. Det kallas karaktär. Något jag normalt inte har. Men tydligen ändå kan hitta i arbetet som går före allt. Men måste såklart dit, in i det där. Den skaparprocess som jag älskar och kan dö för. Har ju fått höra att min musik “suger” mer än en gång. Sant dessutom säkert. Men man gör det man måste. Fri där. Skulle jag lyssna på vad andra tycker om allt så skulle jag ägna resten av livet åt att sitta och stirra in i en väg. Rädd för att röra sig därifrån. Det enda nedsättande kommentarer ger är att avslöja människan som fäller den som en “inget att ha person”. Orkar man inte med att fälla en positiv kommentar ens som en vit lögn är man såklart bara en usling.

Fast jobb var det.

Njut av fredagen vet jag!

Jodå lever. Men behöver stödsova en stund. Gammelmansliv. Att ta en tupplurar när det behövs har liksom blivit acceptabelt. Borde det såklart alltid vara. Men tröskeln är mindre numera till att gå hela vägen från tanke till genomförande. En timme, nästan, läsande, slumrandes, för att komma upp i högre varv efteråt än man annars skulle gjort. Jodå, inte så dumt.

Väl nere finns halvljummet kaffe kvar i termosen. Snor med mig lite av påskkäringarnas godis på vägen ner så att jag kan höja upp sockernivåerna i kroppen till de vanligt onaturligt höga nivåer kroppen är van vid. Hinner kanske fylla på påskkärringsförrådet nästa vecka

Posten levererar ett “nytt” modekort som ersättning för det trasiga idag som jag inhandlat på Tradera. Gamla grejer. Som det skall vara. Men leveranssättet är nytt. Modernt. Blå vattentät påse hängd på postlådan i en metallbygel. Snyggt Postnord. Riktigt snyggt. Där slapp jag fara ner till affären och hämta. Vill ha mer av det där.

Fast förr kom ju såklart lantbrevbäraren och hälsade på. Man lärde känna allesammans. Händer ibland nu också. Men väldigt sällan. Den 2’a maj börjar man dela ut post varannan dag här. Inget större problem på annat sätt än det rullande schema som man kommer att använda. Omöjligt att hålla reda på vilken dag man får post. Men bra då med min lila manick såklart. “Ping – du har post” säger den när det blåser kraftigt och när det verkligen finns post att hämta. Det där blåstproblemet skall åtgärdas i sommar medelst inköp av ny låda.

Men lever alltså. Fast det inte riktigt kändes så efter städningen idag. Men man befinner sig på ett sluttande plan i det där avseendet. Det kommer bara att gå utför. Men som en vän till mig brukar säga – “visst blir dom jävligt gamla i din släkt”.

ps ??????? ??????, ??????????, ????? ? ???????? ????? ???????, ?????? ??? ??? ?? ?????? ??????? ???, ?????????? ????, ????? ?????? ??? ????, ??????????? ??????, ???????, ??? ? ??, ?????? ????? ???? ? ???? ? ????????. ds