Jodå, man lever. Är glad för det. Japp, varje dag tas emot som om det vore en gåva från en god vän. Ja som en vinst rent utav. Livet älskar jag. Dock älskar jag kanske inte alltid det som livet levererar i min väg. Även om det mesta fungerar där också. Man behöver “dåligt” för att glädja sig åt det som annars passerar förbi en som “vardag”. Vad vore liksom en sommar utan vinter och skrapandet av segis på rutor när man redan är sen till sitt viktiga möte. Jämför det med att tassa ut barfota i trädgården på en mjuk gräsmatta där solen värmer också de som inte förtjänar det.
Sitter här och dricker en kopp kaffe. Det smakar inte gott. Det är väldigt sällan kaffe gör det här på låtsaskontoret. Men dricker gör jag. Fast jag inte borde. Varför vet ingen. Man borde såklart aldrig börjat dricka smörjan. Allt det där var fysikens fel. Jag är fortfarande förundrar över det där livsbytet 1978. Fabriksarbetare till fysikstuderande på några år. Men en livlina såklart för en sådan som mig. Kaffeberoendet var kanske ett lågt pris att betala för alltsammans ändå. Hade jag inte gått vidare vet jag inte vad om hänt med mig.
Upplever centralorten, Ljusdal, under gårdagen. Inleder med promenaden runt Kyrksjön som vanligt. Sen sitter jag där med block och penna som “tänkare” på biblioteket under tre timmar. Funderar över det som skall bli. Fyller några A4 sidor med mitt klotter. Passar på att rösta också. Man kan välja vänstern och visa ett intresse för människorna, eller välja högern och visa ett intresse för pengarna. Det är självklart vänster som gäller för mig i det läget. Men att välja Socialdemokrater som glömt allt vad Socialdemokratiska värderingar betyder går ju inte för sig. Man får alltså dagtinga ganska rejält med sig själv. I alla fall om man är för EU (läs samarbete), fritt företagande och tycker att vinster i skolan är underordnad det som levereras och lärs ut. Men jag hittar inget bättre alternativ. “Pengar” eller “människor”. Valet är enkelt och har alltid varit det. Åtminstone för mig.
Fast man kan tycka det där intresset för människor kan vara konstigt i mitt fall. Jag träffar sällan några. Umgås med ingen. Sitter här på min kulle. Men det finns där ändå. Jag ÄR intresserad av människor. Problemet är bara att det jag jobbar och tror på gör att jag måste välja var jag skall lägga min tid. För, eftersom jag nu är själv, tar det tid det jag gör. Ett manår är inget på ett storföretag. Häver man dit ett gäng gubbar (också kvinnor är “gubbar”) så är det fixat på några veckor. Men är man en ensam person kan man kanske som bäst åstadkomma samma sak på halva tiden. Men då måste man jobba för två. Åtminstone. Eller låtsasjobba då i mitt fall.
Jag släpper en ny release. Har inga pengar till inköp av den där bullpåsen. Releasefestens attiraljer. Det går lika bra för det. Jag borde väl vara exalterad över allt nytt som ingår i den här releasen. Men lyckas inte uppbåda den där entusiasmen. Det finns alltid de som ber mig pitcha när en release kommer. Men jag orkar inte längre. Alla är bara ute efter yta. Ingen orkar se efter vad som finns under den längre. Rubrikerna är det enda som betyder något. Jag är ingen rubrik på samma sätt som Blondinbella. Tyvärr. Kanske. Eller rent utav “hurra”.
Min höst är planerad att bestå till större delen av Bluetooth mesh. Passar nästan helt perfekt med VSCP. Det är bara några små irriterande saker som skulle sett annorlunda ut för att allt skulle passat som hand i handske med varandra. Men man kan inte få allt. Problemet är som vanligt hårdvara. Man får skrapa i botten av skattkammaren för att få till ett gäng kort att köra på. Tigga ihop resten. Open source nackdelar såklart. På något sätt brukar det alltid lösa sig.
På tisdag fyller VSCP arton år. Det är många år. Många nedlagda timmar. Jag tackar han/hon/det/gud för varenda en av dem.
