Category: Betraktelser & Berättelse

Oj! Missade Dymmelonsdagen i år. Man skall linda in klockornas klämtar i tyg den dan och jag antar att det gäller mina hårdrocksutsändande högtalare också. Men glömde alltså. Vräkte på. Full volym. Watt så det räcker.  Nu hamnar man således i helvetet. Lika bra det kanske.

Hur som helst  är det Skärtorsdag idag. Påskkärringar kan infinna sig. Krävandes godis. Det är så det är. Förr flög de till Blåkulla och hade sexorgier. Djävulen stod för det manliga könsorganet. Tiderna förändras. Fast åtminstone där måste väl godis ses som något positivare. Ja, eller inte. För övrigt är dagens påskärringar inte ens könsmogna. Så andra förhoppningar än att dela ut en näve smågodis kan man glömma. Ja som förtappad då alltså. Beroende på brott mot Dymmeldagens påbud om inbindande av  klämtar i tyg, Läs “högtalare” alltså och sänkt voymkontroll.

“Skär” i Skärtorsdag har inget med varesig färgen eller att göra sig (eller någon annan ) illa att göra. Noop. “Skär” i fornnordiskan var nämligen synonymt med att “göra sig ren”. Så idag skall man alltså inte hoppa över duschen. En raggardusch räcker inte för den som hade tänkt sig en sådan. Man hamnar således i helvetet om man stinker svett.

Fast Jesus hade nog inte brytt sig. Oklart om farsan hans, han/hon/det/gud, ogillar svettlukt. Fråga är det ju ingen ide att göra. Åtminstone jag har aldrig fått ett svar därifrån. Bara pengar och gåvor när jag bett om det. Tror jag… eventuellt hade jag fått dem ändå.

Ja sen är det Långfredag. När jag var barn var allt stängt på Långfredagen. Affärer och rubbet. Ändå var inte det så länge sedan. Fast det är såklart min syn på det hela. Frågar du en yngre person så var det såklart det. Länge sedan. Idag har det lugnat sig på den där deppighetspunkten. Man kan både dansa och förlusta sig i Mammons tempel under den här dan. I Edsbyn finns fortfarande personer som tror att sitta på en hård stol med en sur min i ansiktet och vara deprimerad hela Långfredagen är det enda rätta. Men Edsbyn har till och med fler dumskallar i sin befolkning än vad Los har. Även om man räknar procentuell andel. Fast tillräckligt många bra också såklart för att vända det där rätt. Det kan man inte säga om Los. I alla fall inte så länge jag bor här. Allt blir bra med Los när jag flyttar. Tycker till och med jag. Här kan man leva ett helt liv på bidrag. Ja och vara bäst.

Han/hon/det/gud har väl skrattat sig fördärvad åt de där människorna som hyllar livet och universum med att deppa under fyrahundra år nu. Eller är det två tusen? När man borde dansa och sjunga istället. Fylla sinnet med glädje. Ge allt man har för att man lever. Fast jag som förtappad har såklart inget med det där att göra. Men jag glädjer mig ändå. Det hör till det förtappade. Att göra lite tvärtom.

Så inget deppande här på Långfredagen.

Jag flinar hela dagen.

Så det så.

Men det var synd om Jesus och rövarna i alla fall. Ingen borde väl korsfästas. Men det var 2000 år sedan nu. Jag menar så mycket annan skit som hänt sedan dess. Man får lära sig och gå vidare. Det är inte de deppiga som för världen vidare. Eller gör den värd att leva i. Se på IS idioterna. Ett gäng kriminella som använder han/hon/det/gud som svepskäl för att göra en massa skit. Som vilken präst som helst. I vilken kyrka som helst. Eller som en nazist. Tokar allihop.

“Rövarna” skall tolkas rätt förresten. Jesus hade mig veterligen bara en som alla andra. Pluralisrövarna hängde på andra kors.  Det gäller att ha läst sin bibel vilket man gjort om man konfirmerat sig som jag gjort. Må vara för att få en torkpress till fotolabbet, men ändå.  Antar att den där gamla synden också är en anledning till att hamna i helvetet. Jag har en hel del att stå till svars för.

Solen lyser i alla fall idag.

Landskapet är snöklätt.

Igen

Mer snö och kallt säger prognosen.

Mig gör det inget. Jag har alltid jobbat på Långfredagar tidigare i livet. Men i år tänker jag inte låtsasjobba ens. Ett trendbrott. En slömask som letat sig in i mitt system. Eller bara ett

GE UPP….

Ja, jag vet inte. Är mer för ledighet numera än jag varit förut.

Hittar två svarvade skålar som farsan har gjort. “EH 1993” står det skrivet på baksidan.  Med hans speciella skrivstils “E” och “H“. “Ernst Hedman”. Han dog det året  den 25’e april.  Måste ha gjort dem under den där våren. Ja, jag vet att det blev fler gjorda. Men att han skrev sin signatur på dem… Ville bli ihågkommen för dem.  Kände han på sig något? Som det sista han sa till mig några timmar innan han dog. “Jag börjar bli gammal nu vet du…”. Inte likt honom. Han som alltid ville vara så stark. Starkast. Bäst. Som alla de där Hedmansungarna från Orsa. Man funderar. Man efterkonstruerar. Tänker på allt man borde sagt, borde frågat, men som aldrig sa eller frågade.

Plejd dar in drygt 18 mille på BT lampor. Hur går det där till egentligen? Alla flugor på samma sockerbit… det blir inte så mycket socker till varje fluga. Finns det tre tusen företag som gör exakt samma sak?  Fast med 18 mille på fickan kan man såklart betala för en plats långt bort från helvetet. Fast lite suck. Eller mycket suck. Eller något.

Nu skall jag städa. För mina synders skull. Kanske ger det en plats i de bättre delarna av helvetet vad det lider. Jo jag måste väl erkänna. Jag är bara avundsjuka på Plejd. Ja på Evothings med. För pengar kan visst göra en lycklig. Ja och så kan man ha städhjälp. Då slipper man både städa och att hamna i helvetet på samma gång.  Eller nått… Liksom.

Försöker överleva tills det är dags att äta. Ja, för mig går det ganska bra, men magen kurrar och skriker efter mat. Jag talar lugnt till den. Men stor som den är har den en tendens att dominera min kropp och min person. Men en halvtimme till får vi nog träta magen och jag. K är inte hemma ännu och det är väldigt tråkigt att äta ensam. Vänta alltså. Det sista uttalat högt så att magen hör.

Snöväder här idag. Inga mängder, de skall tydligen komma på långfredagen, men tillräckligt för att missmodet skall växa. Jodå man vet ju hur det är. Det är såhär varje år. Men man blir lika missmodig varje gång också. Det är bara så. Men jag har vinterdäck på så upp och ner för backen tar jag mig upp till två decimeter i alla fall. Låt snön falla.

Fast så illa med humöret är det nu inte. Livet är gott. Man lever en dag till. Varje dag är en vinst.

Men nyser och snorar och kliar mig i ögonen gör jag. Men just det är inga problem. Sådant man överlever efter att ha konstaterat att det finns där.

Men drar på värmen lite. Är ju en fryslort. Det är sådant fryslortar gör. Jag fryser i alla fall jag. Också det sådant som fryslortar gör. Per definition liksom.

Det finns så mycket att göra. Så lite tid, så lite pengar. Plus och minus. Blir till noll. Men man får övertala sig själv att det är vägen som är själva grejen. ja och ofta är det väl så också. Speciellt efteråt. Jag utbrister ofta högt för mig själv

“fan vad kul”

här i lokalerna. Är inte det en ynnest att få utropa en vanlig vardag i min ålder så säg.

Fast man betalar ett pris för allt. Ingen skall tro något annat. Helt proportionerligt mot “kuligheten” likviden som skall erläggas. Sällan handlar den om pengar. Då vore det enkelt.

Hackspetten avlöser ekorren och alla bergfinkar och bofinkar och domherrar utanför fönstret här på eftermiddagen. Ja det är lövsångare och grönfinkar med. Den sista maten skall ätas upp. Räcker nog över påsk. Jag är glad att dom finns. Talgoxarna är helt borta nu. Man hör dom men ser dom inte längre. Har väl annat att bestyra den här tiden. Snart försvinner Domherrarna också. Dom ser man inte heller under sommaren. Dyker upp i oktober igen. Vet att här finns det käk. Ja, och såklart gör det det.

Men nu så. Tio minuter. Hämta K och sen sätta på lite käk. Snabblagat idag. Jo annars också på “mina dagar”. Jag borde ha ett större intresse för att laga mat. Men har inte det. Däremot äter jag gärna. Men är väl bortskämd av K. Hon kan tycka det är roligt. Fast vardagsmat kan det väl inte finnas en enda levande människa som kan tycka är roligt att få till. Jo, någon idiot finns det väl. Eller beundransvärd. Beror på hur man ser på det. Hur men VILL se på det. Men beundransvärd bestämmer vi oss för idag. Positivare.

Nu skiter vi i det här.

Att min ortoped och tillika överläkare ringer klockan nio på kvällen måste man ju ses som utmärkt service. Tametusan rent av förträffligt. Ja och han lyssnar och förklarar. Tar sig tid. Jag gillar det också. Ja och jag är tveksam till en större operation om det nu inte garanterat (eller i alla fall med stor sannolikhet ) blir så att den gör mig smärtfri eller nästan smärtfri.

Så det blir en mindre operation till att börja med istället. In, sövas, in i axeln med titthålskirurgi, hem samma dag. OJ! liksom. Kanske ger det de svar som behövs. Kanske inte. Jag hoppas på ett entydigt svar såklart. Förra gången låg jag inne tolv dar. Det var trist. Urtrist. Hemma väntade leveransen av ett konsultjobb till en kund i Zürich. Direkt när jag kom hem, morfin in, armen upplyft så att handen hamnade på tangentbordet och sen körde jag. Man måste leverera som konsult. Om man vill ha betalt. Det löste sig. Tre kallsvettiga dagar. Sen sov jag några dar på det, eller kanske var det en dag…  Är en rätt rastlös typ.

För en halvtimme sedan kom hälsodeklarationen i mina vårdkontakter. Effektivt känns det som. Ovant, men jag har antagligen en helt felaktig bild av landstinget. Det händer grejer. Ja jag har inte ens klagat.

Ett bra slut på en dag således.

 

Tydligen är man alpollenallergiker numera. Lite fånig åkomma sådär. Men tydligt nu om jag går ut. Man får stå ut. Ja och jag står ut. Ett år till. Hur-som-helst pollenallergiker är andra klassens människor, ja, jag har tagit mig uppåt alltså.

Blåsigt. Kallare. Men blå himmel. Så kan kan väl inte klaga egentligen. Här inne tror jag att jag har tjugofem grader. Ett typiskt vårproblem när man har stora fönster mot söder och ännu inte kan slå av värmen eftersom man har rum åt andra håll också som inte blir lika varma. Tänk om man hade den där solinstrålningen på vintern. Ja, jag inser såklart konflikten där. Det hade inte blivit någon vinter isåfall. Men i år blev det väl nästan ingen heller. mest halt. Men kyla och snön, det blev det inte mycket av. Men heja säger jag. Såklart. Fryslort som jag är.

Arton sekundmeter i vindbyarna skall det vara idag. Just dom vindbyarna är väl det mest spännande om händer här idag.

Atjooo…. snörvel….

Påsk snart. Det blir inte mycket godis här. Fattigpåsk och lorthelg, det senare mormors benämning av påsken. Ja fattigpåsk var mitt konstaterande. Men snart är eldningsäsongen slut. Då lättar det avsevärt. Mer pengar kvar efter att räkningarna är avklarade. Nästa säsong blir förhoppningsvis mer stabil. Det här och förra året har varit lite kämpigt.

Men påsk alltså. Min private bibliotekarie ordnar en Lundellbok. Den får bli min följeslagare under den här helgen. Det kan vara lite si och så med Ulf Lundells böcker. Ibland blir det bra tjatigt men andra gånger blir det rent lysande. Ja ibland i samma bok till och med. Man får läsa på. Precis vad jag har för avsikt att göra också denna påskhelg alltså.

Det mesta av snön är borta. Hur skönt är inte det? Men det skall visst snöa både imorgon och i påsk så säg den glädje som varar. Men det är som april brukar vara det där såklart. Varje år är det sådär. Varje år bli man lika besviken när värmen drar bort efter att fått uppleva några dagar med den.

Man får vara glad ändå. Så känns det i alla fall inuti mig. Nöjd över ännu en dag i livet.

Jag skall väl traska uppöver och försöka fixa lite mat åt oss. Man lever ju inte av kodande allena. Inte av kärlek heller. Munnen skall ha sitt. Magen med.

Siten är förresten så långsam idag att den i princip är oanvändbar. Så är det nu inte alltid men tillräckligt ofta för att man skall bli irriterad. Jag kan INTE rekommendera City Network. INTE länge. Tyvärr har jag gjort det tidigare. Slut med det alltså. Dags att flytta. För mycket strul.

Ja mat var det…

Ett stilla regn faller här på kullen. Snösmältarregn. Regn som kan vara det sämsta under sommaren, ibland, när man planerat för sol, men som kan vara det bästa under våren. Då när det tar den sista snön med sig ner i bäckarna och flodernas allt intensivare flöde. Ger lift ut i havet för det som nyss var vackra stjärnformade snökristaller men som liksom metamorfosen omformats till droppar av löst sammanhållna molekyler. Den där längtan till havet. Den som smittar av sig på mig. Det är nästan så att jag följer med jag med. Den ökar min längtan den här tiden på året. Det stora blå drar i mig. Hårt. Som i en fläck snö på en västersluttning nu i april.

Jag får alltså skriva en dödsruna på bloggen igår igen. Vännerna tunnas ut. De som betyder något blir så få. Ändå är jag väl inte lastgammal. Man borde väl ändå närma sig medelåldern för mäns död för qatt betraktas som det. En ingift faster som är nittioåtta vittnar om det där. Ensam. Inga av de som en gång fanns finns ju kvar längre.

Det sista jag vill skriva är dödsrunor. Men om man bortser från svärfars, så är de ändå dom som står för läsrekorden här på bloggen. Med råge också. Inget annat jag skrivit har så många läsare. Så kanske fyller de ändå någon slags funktion. Kanske ger det faktiskt hela bloggens existens en mening. Om nu en enda av de där läsarna finner tröst i orden som finns där i ett inlägg.

Fast för många är det såklart viktigare vem som säger orden än vad som sägs. Då har jag såklart inget att komma med. Om den lokale rockstjärna uttalar sig eller dokusåpakändisen eller någon annan som pryder tidningarnas sidor. Känner man sitt bästa så håller man tyst då. Problemet är bara att jag aldrig har kunnat det. Dumheter är dumheter också när den populäraste uttalar dem. Ja och det omvända gäller också naturligtvis. Fast det omvända är det inte så många som bryr sig om. Såklart.

Det är OK.

En regnig dag kan vara en bra dag. En dag att ta till vara på. En dag när man gärna sitter kvar inne. Påskvecka. Ja, tamefan. Igen. Nu kör vi igång den här veckan på riktigt.

 

Stockhom, Drottninggatan, det som verkar vara en galning med utvisningsbesked hängande över sig, onödigt lidande, onödig död. Hur förbannat onödigt är det inte? Det enda en sådan där handling föder är hatet, de som hatar suger näring ur den, det enda som hjälper som motmedel är fortsatt kärlek, öppenhet och gemenskap. Sverige verka klara av det. Jo jag vet att det här landet gör det. Vi är bättre än hatet. Mycket bättre.

Jag hör en äldre man på TV från Stockholms centrum, från Kurdistan, som bott här i Sverige i trettio år, som gråtande försvarar vår demokrati, rätt att tala, och det vackra i ett öppet samhälle. Han som i diktaturens hemland sörjer sju döda kusiner vet vad han talar om såklart. Ja och ingen kan vara mer svensk än den mannen är just där framför tv kamerorna, trotts att han bryter lite och att det tydligt framgår att hans ursprung inte är föräldrar i en villaförort i Borås. Jag blir stolt att det inte fanns en stängd gräns den gång han sökte skydd i ett kallt land i norr, stolt att han värdesätter Sverige mer än vad jag gör till vardags. Jo, jag tar lärdom. Definitivt gör jag det. Vi har något värt att vårda och försvara. Men inte med murar, stängsel, och ett slutet samhälle. Nej med den öppenhet vi är kända för. Som lockade hit människor som den mannen. Som sökte trygghet här en gång, och som nu påminner oss om vad vi har som är värt att bevara.

På måndag klockan 12:00 en tyst minut för de som föll offer för det här meningslösa. Då ställer jag mig upp här i min ensamhet för de som inte är med oss längre, de som ligger på sjukhus och kanske fått men för livet, men också för att jag vet att vi, tillsammans, är starkare än alla framrusande lastbilar i världen, inte ens bomberna håller oss tillbaks. Inget håller oss tillbaks. Vi fortsätter att verka för ett öppet, vänligt samhälle som bryr sig när andra har de svårt. Det gör vi oavsett religion, hudfärg eller etnisk bakgrund hos dem som behöver vår hjälp. Och vi gör det där för att vi tillsammans är starka. För att vi tror på en modell där man delar med sig istället för att roffa åt sig. Därför att vi tror att det finns något som hete Svenskhet men som inte har med hårfärg eller hudfärg att göra. Som bara handlar om att vi tror på ett öppet samhälle där människor tar hand om och bryr sig om varandra.