Grattis gossar. Ta över världen!
Edit: Kan inte hjälpas, ett grattis från mig blir liksom ändå som i den där Svenska Spel reklamen. Men det kan inte hjälpas. Det finns inget sätt att övertyga på. Ingen kommer ändå tro att jag verkligen menar “grattis” liksom.
Det är fem grader kallt där ute. K har teater på besök idag från Gävle så upp sex är det som gäller. Men jag är redan vaken då, så det är inga problem att kliva upp. Ännu en natt med ryckig sömn. Jag har legat där och funderat över ingenting en timme och lite till redan. Fullmånen kanske. Vad vet man. Det går ändå, oftast. Lördagar är till för att ta igen det man förlorar under veckorna. Fredagskvällar med, då när det är riktigt illa.
Österut är himlen målad i rödaste rött. Någonstans blåser det alltså. Men inte här. När jag går ut och startar bilen en stund innan vi skall åka är det totalt vindstilla. Tystnad också. Los har inte riktigt vaknat ännu. Skönt. Det är bara jag och världen där ute. Alltså som det brukar vara här inne. Inte ens en björn synes till i trädgården. Kanske sover de nu. Bilen mullrar igång på franskt vis och stör all den där stillheten. Man känner sig som en huligan och marodör.
Jag sätter på en kanna kaffe. medveten om att jag igår med bestämdhet klargjorde för mig själv att vi (det är jag det när jag är på låtsaskontoret) skall återgå till en kanna mitt på dan igen. Jo och bara den. Men det är karaktären alltså. Jag är en av dem som ingen sådan har. Det hade varit bra att ha en liten dos i alla fall. Men utdelningen av den räckte inte till mig det år jag föddes.
Sopbilen hämtar soporna ungefär samtidigt som kaffet är klart. Mycket att hämta är det inte. Jag letade runt i hela huset igår och lyckades väl i alla fall åstadkomma en nästan halv tunna. Alltid något. Vårt bidrag till sopberget är nu alltså inlämnat. Vi har gjort vår plikt. Mest kattsand och kattskit är det ändå.
Det är väl ungefär den nivå det är på händelser som gäller här idag. Mer blir det inte. Jo posten kommer vid två eller tre eller ett. Man vet aldrig riktigt när. Olika postutdelningsnissar har olika tider för sitt besök på Brattberget. Lantbrevbärare. Sicken lyx. Här ute går det liksom inte att klaga på postservicen.
En donation på en tusing ramlar in till VSCP projektet. Jo det är länkarna tillbaks man är intresserad av oftast såklart. Men pengar in till projektet är det i alla fall. Man tackar och bockar. Numera behövs varenda krona som kommer in.
…
Så fastnar jag i lite andra teknikaliteteter, långt borta från en text som den här. Den får ligger där och vänta på min återkomst. Ja tills nu alltså när jag tar tag i den igen. Bäst att slänga ut den i världen och låta den leva sitt eget liv innan verkligheten griper tag i mig på allvar. Det är tisdag idag. Än så länge en bra dag…
Grundämnet Nickel, kopplat till Los eftersom det var ur malm härifrån som det först reducerades. Mer om detta kan man läsa här. Nickelmonumentet är ett monument över Nickelns upptäckare, Axel Fredrik Cronstedts. Grundämne med atomnummer 28. Bara det liksom.
Loos koboltgruva är verkligen värd ett besök.
Jodå, det sägs ju att det skall gå. Alltså att uppdatera ett Debian-system on the fly liksom. Johoja, jag har försökt några gånger, aldrig lyckats, alltid felar det någonstans. Alltså är jag inte dummare än att jag sparar konfigurationer och viktiga bibliotek idag när det är dags igen. Men det som skulle ta en timme tar istället sex timmar.
Har två dedikerade maskiner som snurrar i USA. Skulle aldrig våga mig på det där på de maskinerna. Fast en dag blir jag väl tvungen såklart. Får väl planera en veckas semester i Miami samtidigt.
Fast allt löser sig. Det mesta på plats igen. Det hör till det där. Krånglandet och tråcklandet.
Trötter idag. Huvudvärken kvar. Sover – vaknar – sover – vaknar – sover -vaknar… hela natten. Det är ingen riktigt ordning liksom. Anledningen är antagligen en alldeles för stor kanna kaffe intagen alldeles för sent under gårdagskvällen. Alvedon och kaffe bär mig framåt i dessa tider. Det kunde varit värre. Tro mig. Man hoppas på natten som kommer istället. Man är ju sån, tror på bättre tider.
Sol idag. Men jag är knappt ut. Får posten levererad så inte ens den turen blir det. Måste skärpa mig därvidlag. Det är barmark. Jag har ben att vandra med.
Kaffesugen. Men den lilla karaktär jag besitter skall nog hålla det där suget stången. Just “karaktären” är inte en av mina starka sidor. Möjligen bara när det gäller att låtsasjobba.
Så det är väl vad vi slår till med nu alltså. Låtsasjobb till tolv. Sen läsa, sen sova. Ett liv…
Vi tar det lugnt. Gör inte så mycket. Men tänder ljus och sätter upp pelare, matar fåglar, bär in lite grejer och K gör en smörgåstårta. Allt annat är vila. Det är rätt OK. Kravlöst. Återhämtning. Vi lever men anstränger oss inte så oerhört för att bevisa det för omvärlden.
Ja tar ett glas god whisky, höjer glaset mot Stockholm och mumlar ett välment och från hjärtat hämtat “tack”. Gudadrycken värmer insidan av ocool gubbe som bara gudadrycken kan göra. Om det är gott att leva före en sipp på ett glas god whisky så är det det också efteråt. Det har man ju lärt sig. Jag dricker aldrig mer än till värmen i knopp och kropp numera. Har väl aldrig gillat det som är utöver förut heller även om en hård reset ibland är välbehövlig också för varje mänsklig varelse.
Trotts en huvudvärk som inte vill ge med sig så är det alltså gott att leva här på kullen. Jag tackar faktiskt högre makter för varje timme jag får som levandes. Kanske är det dumt. Kanske skall man koncentrera sig på sin otur istället, eller på eländet i världen. Det finns sannerligen mycket att gråta över också. Men man kan välja vad man vill se också. Det finns alltid val.
Men nu har alltså anglosaxisk vecka startat. Sten på sten. Mitt liv.
En vän från förr påminner mig om när jag pratade om email och nät som skulle koppla ihop världen. Han fattade inget då säger han, vad som skulle komma. Det är så sällan man får credit för det där att se, så jag blir glad. Inte var det så många som lyssnade då. Sen kommer floden och då finns det alltid ett gäng andra som ställer sig i främsta ledet. Säger att de alltid gått de där vägarna som vi andra en gång trampade upp. Man blir varken ihågkommen eller miljonär på att vara först.
Fast det spelar ju ingen roll såklart. Jag har hört alldeles för många stå där på scenerna och säga att de var med “då” och vetat att de verkligen inte var det eftersom jag faktiskt var med. Ibland räcker det med den vetskapen. Fast man tar den med sig i graven sen såklart. “De där” får ändå stå där oemotsagda.
Det verkar som om den riktiga vintern väntar på sig ett tag till. Gråväder där ute, ja nu svart som helvetets skuggor såklart. Men tiodygnsprognosen verkar lugn om man nu inte längtar efter snödrivor. Fast gråväder skulle nog kunna få mig att falla samman om det höll på för länge. Alltså som idag. Det är som att befinna sig inuti ett moln. Grått åt alla håll man ser. Ja och inte ser man mycket heller. Grannhuset. Inte längre. En går värld utan färger sätter sig på hjärnan till slut. Skulle den vara i månader så var man bara en blobb till slut. En molntuss, tom och lätt i huvudet, själv. Japp, det tror jag. Därför är jag rädd för det där grå. Längtar tills det lättar. Därför är London och England inte alltid lockande. Vinter och grått är väl ihopbundet med tjocka kedjor där.
Fast nu knappar vi på.
