Categories
Month: February 2017
Categories
Dimman
Ibland syns det. Att vi faktiskt befinner oss ovanför de där molnen. Dimman i dalgångarna. Den jag gick mitt i igår. Idag långt där borta någonstans. Där älvar och vattendrag skapar den.
Hemkommen från promenaden. Fem grader kallt. Klart. Skönt. Perfekt. Och världen ser helt annorlunda ut än den såg ut igår.
Inte möter jag någon människa på utvägen. Byn är tom. Folk har tydligen kommit iväg till skolor och arbete såhär vid åtta. Det är olika på dagar det där också. Vissa dagar dräller det av folk. Ja det är inte som i Stockholms tunnelbana såklart. Men nog för att störa en ocool gubbes filosoferande under ensam vandring.
Det är lite skönt alltså med de tomma vägarna. Som stigen jag annars går efter. Det jobbigaste med att gå efter vägarna är allt hejande. Man känner ju i princip alla här på byn så det är bara att heja på. Tröttsamt.
Hygget ser annorlunda ut i solsken än i dimma. Puckelpist.
Släppte man ut en Norrtäljebo på skidor här så slog han väl ihjäl sig… 😉
Går som vanligt förbi äldreboendet. Men det är för tidigt att hälsa på grannen, Sone. Kvar där nu. Mästaren. En av Sveriges bästa dragspelare. Det tror jag världen håller med om. Jodå i rummet bredvid finns en riksspelman med fiolen som sitt instrument. En annan mästare. Båda kan dom fortfarande traktera de svåraste stycken men har svår med att veta vilken dag det är. Hjärnan är en mysko pryl. Hur är det möjligt liksom. Dragspel. Basgång med ena handen, melodi med den andra, sen takt, minnas passagerna, ja och känsla. Och allt det där fungerar, fast dimman ligger tät för övrigt. Kommer det bli så för en annan också. Att man med lätthet kan sno ihop lite inbäddad kod till en ARM, men inte känner igen sina egna barn? Kanske. Märkligt isåfall. Man får hoppas man inte kommer dit. Såklart.
Appar är ju lösningen på allt. Så min telefon har stegräknare såklart. Två för säkerhets skull. Den ena säger att min promenad är på 8500 steg. Den andra 3500 steg. Jo jag går i 20.3 km/h också. Bra gjort liksom. Håll med. Tiden jag går, en timme och sjutton minuter överensstämmer i alla fall. Tillverkare Sony och Google. Två av världen största företag. Världen imponeras av apparna. Inte jag. Buggskepp och skräp.
Jag möter ett par på vägen hem som bär på en låda med högst troliga semlor. Jodå, jag bjuder nästan in mig själv. Men nöjer mig med att konstatera att vädret är fint, haloj och ajöss. Mannen är vacker som gamla män lätt blir. Hår som spretar åt alla håll där på huvudet. Lite rund. Lite glad. En landsortsbo. Fårad av ett liv i arbete. Men jag vågar inte be om att få ta en bild idag. Jag ser ju att också han längtar in till kaffe och semla. En belöning för en promenad.
Hemma en apelsin. Han/hon/det/gud hade en bra dag när apelsinerna kom till. Lite kaffe sen efter det. Ja, sen sten på sten.
Categories
Böckerna
En dag i böckerna. Bokföring. Trotts vilande firma skall de föras. Bokslut skall göras. Jag har inget emot det. Men att tänka på det, att komma igång, det är inte så roligt. Väl igång så går det som en dans. Men minus såklart i år igen. Fast mindre än Spotify. 😉
Inte idag heller behöver jag fram med varesig snöslunga eller skyffel i någon större omfattning. Blir ompysslad. Bugar och bockar och tackar. Jo jag skottar en gång ut till vägen. Hur skulle jag kunna leva med mig själv om jag inte ens gjorde det. Dags att sälja snöslungan kanske. Går bra, startar direkt, men behöver nog ett rembyte. Fast å andra sidan står den bra där den står också. Man vet aldrig när det blir vargavinter igen och man behöver den. Får väl starta den en gång i alla fall för syns skull i år. I år blev det inget.
Men ikväll tillbaks till tabellerna. Jofan. Sten på sten skall läggas för att bygga det som byggas skall.
Men har bra bok väntar igen där uppe. K hade rätt. Krigstid. Andra världskriget. Danmark. Också judar jagades där av de rädda. Längtar efter att få läsa en timme. Så antagligen smiter jag iväg lite tidigare härifrån låtsaskontoret. Eftersom jag kan.
Men har varit inspirerad som fasiken ett tag. Jo jag vet ju att jag kommer dit. Är inte lika orolig som en projektledare för att inte komma dit igen till slut. Bara man slappnar av. Väntar in. Tar sin promenad.
I år skall jag fånga björnen när den vittjar fröautomaten. Tamefan. Alltså filma. Det där har hänt två år i rad nu. Fröautomaten nedriven och bortsläpad. Uppbruten så att fröna går att komma åt. Fler i byn har råkar ut för samma sak. Men det där är väl inte att vänta förrän i April. Har lite tid på mig ännu.
Fast kanske blev just den björnen skjuten på björnjakten. Det vore ju synd. Men de blodtörstiga skall ha sitt. Annars skjuter de på varandra och oss andra.
Men den tiden, när björnarna vaknar, innebär också att man kan börja beträda stigarna istället för vägarna. Japp, med björnmöten. Maj och Oktober får man hålla lite extra koll. Prata lite högt för sig själv. Hänga bjällror som i Alaska på jackan eller ryggsäcken. Men befrielsen är den där första turen ut i skogen efter stigen. När man kommer ut igen. Slipper sitta fast i hus och på tomt. Det är det som är det jobbiga med vintern. Man kommer ingen vart. Visst, skaffa skoter som alla andra. Men det har blivit flocksysselsättning. Jag är själva definitionen på en ensamvarg. Passar inte i de där flockövningarna. Inte alls.
Fast allt det där är där borta någonstans nu. Vasaloppssöndagen närmar sig. Då har man klarat en vinter. Så är min definition. Resten är en dans. En Talgoxedans. Ja de börjar sjunga på allvar då. Härligt. Nu är det mest Skator, kråkor och hackspett som bygger och låter. Då, efter Vasaloppet, exploderar världen av fågelsång. Man kan stå och lyssna hänförd hur tills fötter domnar. Dropp av smältande snö. Fågelsång. Ja står man där tillräckligt länge så hör man till slut Koltrasten. Japp, det vackraste ett mänskligt öra kan få höra.
Nu annat.
Categories
Fiberpengar
Ingen fiber i Los i år heller. Pengarna läggs på andra platser där folk vill ha fiber. Här i idiotland fattar man inte vad sånt skall vara bra för. Tydligen. Men det är såklart samma sak med allt här. Hela jävla stället borde sprängas i luften så att världen befriades från den här jävla bakåtsträvande skitbyn.
Såhär svarades det då alltså
Ja tyvärr går det trögt. Jag tror att det kommer att gå bättre när folk verkligen förstår att ADSL kommer att försvinna.
Det som är lite synd är att vi inte får någon draghjälp alls från byarådet.
Vi har nu bokat upp hela 2017 för andra projekt men jag hoppas att vi kan bygga Los 2018.
Men gräva själv. Det kostar en del. Såhär skulle man behöva gräva från mig
En grävare, en rulle tomrör och en dag. Kanske. En dröm såklart. Svårrealiserat.
Det har kommit en halv decimeter snö under natten. Promenaden är alltså bara tystnaden och jag. Ja till och med färgerna blir dämpade en sådan här morgon. De är nästan gråtonade allesammans. Ofärger på ren norrländska. Ja man borde spänna upp en ram och måla såklart. Men mina förmågor att avbilda det sköna är alldeles för mediokra för att göra sig det besväret. Brorsan ärvde den förmågan, inte jag. Så jag tar några bilder med mobilkameran och önskar mig en bättre kamera, för en sådan här morgon förtjänar verkligen en sådan för att bli ihågkommen på ett rättvist sätt.
Men promenaden fyller sitt syfta. Den lyfter sinnet och får hjärtat att pumpa på lite snabbare. Jag är ordentligt trött när jag kommer hem och skall skotta en gång ut till vägen, sen fylla pellets. Men jag behöver den där kroppsliga tröttheten. Det är annars bara huvudet som jag tröttar ut. Där finns syftet med promenaderna. Att skapa en bättre jämvikt mellan kropp och tankeverksamhet. Alla som ser mig gå där inbillar sig säkert att jag bara är en bantande fjolla. Men den saken sköts inte genom livsbejakande promenader. Det måste skötas vid godisskål och tallrik.
Jag somnar väl vid tre i natt. Är dum och dricker en kopp kaffe sent igår kväll när jag fylld av inspiration sitter där och knappar. Är sällan en bra ide med kaffe så sent. Jag vet ju det. Lillkatten jobbar på så hårt hon kan för att få mig att somna. Ligger nära. Kurrar. Men denna natt går det inte. Men de gör inte så mycket. Jag ligger där och funderar över livet och världen med viss förnöjsamhet. Jag vaknar relativt pigg vid kvart i sex, somnar en halvtimme till och masar mig sen upp. Inte tröttare än vanligt. Det kommer väl till kvällen.
Jaha, lika bra att sätta igång den här dagen.
Word! liksom.
En kris för Sveriges techsektor vore extremt jobbig. Men en ordentlig nedgång skulle också rensa bort en rad osunda element – och ge mer uppmärksamhet åt uthålliga entreprenörer som vägrar surfa på hajpen.
Source: Breakit – “Det är nästan så att jag längtar till den stora kraschen”