Category: Betraktelser & Berättelse

Jag skall in till en faster med en julklapp. Edsbyn. På väg dit svänger jag förbi Edsbyhem där jag växte upp. Husen vid ån. Ekonomichefens villa är riven. Där finns bara en parkeringsplats numera. Äppelpallning och hartssträngar poppar upp. Bus. Dom hade ett uppslagsverk. Jag kunde bläddra i det i timmar om vi var där. Järvefelts, huset bredvid, står kvar. Disponenten. Stort men kanske inte så pampigt längre. Inget bus där. Varför? Jag har klippt gräsmattor och ansat buskar på båda ställena som ung anställd på Träförädlingen. Arbetaren hos de uppsatta. Som det var. Som det är.

Den lilla granen som det gick att gömma sig under när man var barn är nu femton meter hög och ett stort träd. Konstigt. Den står där på samma ställe. I den där gropen nere vid ån. Hur har det där gått till. Så länge sedan var det inte? Bara ett liv. Ungefär.

Voxnan. Floden. Fast vi sa ån. Den som bar årstiderna. Sex stycken. Isläggning och islossning tillkom. Ja kanske sju förresten. Årets översvämning också, ja och fasiken om det inte var åtta. När man siktade första flottningsstocken var början på en årstid det också. När de sista passerade, de nästan fria stockarna, var det sommar.

Transformatorstationen, den röda tegelbyggnaden är utbyt mot en standardmodul.  Ditlyft och inkopplad. Effektivt. Den kändes alltid så modern där den stod då och man kunde höra det där brummande där inifrån den. Kom väl dit på sextiotalet kanske. Två ståldörrar. Kontrollpaneler där inuti. Aldrig tordes man gå in när trollkarlarna var där.

Så vårt hus. Morsans lägenhet. Ja vi bodde ju där allesammans såklart. Broder och far. Det hänger två stora stjärnor i fönstren. Ser fint ut. Jag får en klump i halsen. Saknar morsan. Hon blev alltid så glad när man hälsade på. Andra har den där utsikten nu över Voxnan. Den mot bergen som talade om vilket väder det skulle bli imorgon, ja som fortfarande gör det. Som kunde bjuda på fantastiska åskföreställningar i natten som var gratis och spännande och som man väcktes för att se.

Ån uppströms. Gårdtjärn, Hans Lidmans ägor, Noret. Fiske och bad. Ja och närmare “buskarna”. Slyväxt område som nu är välskött park. Då perfekt för djungellek.

Det vita huset. Popplarna. Esbjörn och hans bröder där vid korsningen. Hans far var ekonomichef på ett annat företag. Vi upptäckte Deep Purple tillsammans. Var tvungna att börja spela. Han trummor, jag gitarr. Nu ser han ut precis som Einstein. Jobbar på Edsbyns  museum. Tänka sig.

Faster är inte hemma. Jag hänger grejerna på dörren. Åker vidare. Jag skall till kyrkogård och sen vidare till Bollnäs. Minnen är minnen och nu är nu. Jag föredrar nu. Men kan såklart inte undvika de där tillbakablickarna ibland. Utan dem fanns det ju såklart inget nu.

Lite, eller snarare, ganska mycket, avslaget här idag. Det är väl julen. Som pockar på. Som vill ha uppmärksamhet. All uppmärksamhet. Det irriterar mig lite. Eller ganska mycket. Jag är inte där förrän på fredag. Om jag får bestämma. Men det får man ju  inte.Tydligen. Det skall tänkas jul redan nu. Ja i alla fall imorgon. ja och skall det tänkas imorgon så tänker jag idag. Är världens sämsta på att koppla bort det som skall komma. Skall jag åka bort på eftermiddagen en dag så är förmiddagen förlorad tid. En av många dåliga egenskaper.  En man borde tränat bort vid det här laget. Men som man alltså inte har tränat bort.

Jullåt, en nyskriven, det har varit tradition nu i ett gäng år att göra en sådan. Men i år blir det ingen. Det är synd. För mig. Möjligen en seger för världen. Fast som vanligt bryr den sig väl inte. Det är ju lite världens uppgift det. Ja och det kan man ju leva med.

Fryser gör jag såklart. Fast det finns ingen som helst anledning att göra det varken här inne eller där ute. Men faktum kvarstår. Jag huttrar. Förbannade fryslort mumlar jag därför ibland åt mitt eget håll. Men lyssnar såklart inte på sådana påståenden.  Men imorgon varnas det för underkylt regn. Det som är så mysigt. Not. Speciellt om jag skall ut och leka jultomte mitt i det där.

Kortmeningar som synes. Ja det märker väl inte en rubrikläsare såklart. Men kort rubrik. Borde finna ork att ta sig igenom den för de flesta. Japp, åtminstone dit. Resten, ja, det kan man nu ändå mista. Det tillför inget. Liksom. Så den här gången är det då ändå en fördel att vara enmeningsläsare och rubrikläsare. Den gång som liksom bekräftar den berömda “regeln” således.

Ja, men det här med att smita undan och försöka skriva istället för att låtsasjobba är ju nu inte så mycket vila som man först trodde. Man skall ju helst komma på något att skriva om. Nu gör jag inte det. Får svamla. Det finns folk som inte gillar sådant. Ja i alla fall får vatten på sin kvarn. Men det må vara hänt. En julklapp från mig.

Där sätter jag därför punkt. Tomtens dagbok har jag helt glömt i år. Ja möjligen ignorerat. Men de där varelserna lever ju sitt eget liv ändå som det är nu. En gång framplockade alltid här. Bror Erics bild får ändå hänga med i det här inlägget. Jag har ändå både ägande och publiceringsrätten till den.

Tråkigt nog för ev. ovänner så känns det bra denna morgon också. Jo, lite ont i magen, lite förkyld, lite näsblod, men ingenting som är värre än att jag kan glädjas å en ny dag.

En författare vars bok jag skrivit bra om refererar till min blogg som en “Ocool man”. Det är för att vara snäll antar jag. Men snälla jag tar inte illa upp för “ocool gubbe” och nehej jag blir inte gladare av att bli kallad “cool gubbe”. Det där står jag över. Folk tycker saker men det har inte mycket med mig att göra.  Mitt bloggnamn är inget uttryck för någon slags brist på självkänsla. Jag vet vad jag kan och vad jag vill och är den jag är. Men bjuder på det där då. Faktiskt skiter jag i vad andra tycker. Jag kommer ändå vara den jag är. En självtänkare. Japp, en rätt besvärlig typ.

Men te idag alltså. Ibland får magen bestämmelserätten över morgonrutinerna.

Annars är det buggar, buggar och åter buggar. Jo det är så när man skall knyta ihop en påse. Man hittar alltid något mer. Men har i alla fall kommit till stadiet där listan minskar. I början av en releaseperiod ökar den alltid. Ibland kan det kännas väldigt tröstlöst just då. “Finns det inget slut på skiten” liksom. Så också igår när en testenhet på en Raspberry Pi börjar ge segmentfel.

De vanligast problemen på Pi’en är nätenheter, dåliga SD-kort, ja och programvara om skriver sönder dem. Ja för att inte nämna oväntade strömavbrott. Den är äckligt känslig för sådana den där grejen. Här blir det alltså några vändor av nya SD kort, nya nätenheter osv eftersom programvaran rullar bra på flera andra maskiner. Men allt verkar vara OK. Men kommer på den där logrensningsrutinen jag la till för någon dag sedan. Testar med en version utan den och joppi joppi då snurrar den på hela natten. Nu är alltså frågan varför den där logrensningsrutinen inte fungerar på en Pi men på allt annat. Dagens låtsasjobb alltså.

Ja låtsasjobb kan också se ut såhär

Det ser jävligt ensamt ut, ja och det är det såklart. Men döda humlor flyger inte. Ja det är en saying som vi ocoola gubbar kör med. Ja vi och Fantomen.

Ja det här med att titta på live TV från Times Square har liksom blivit en grej här. Ja jag vet… (O:) men Slow-TV är ju stort i Norge så varför inte i Los. Men och det är det stora MEN’et, vad i helvete bygger dom. Det har varit kranbilar där på nätterna i flera dar nu, massor med byggjobbare, alla ser ut som byggare bob dessutom,  och nu de senaste dagarna, filmfotografer, stillbildsfotografer, nyfikna, högt uppsatta chefer och alla tittar de på något. Ja något som är högt upp på den sida där kameran sitter, ja, ja JAAAAaaaaaa ni fattar. Arghhhhhhh…. Jag får inte reda på vad alla de där människorna tittar på. Det är hemskt för en nyfiken person som jag. HEMSKT! Blir OERHÖRT NYFIKEN såklart. Håller på att avlida av nyfikenhet.  Till slut orkar jag inte mer. Måste leta. Men Google är inte till någon hjälp. Däremot Twitter. Jag hittar denna efter många om och men

Det är förberedelserna för nyårsfirandet. Siffrorna för 2018 har anlänt. Klart TV är där. Klart pressen är där. Jo till och med jag vet ju att det här är stort i New York. En av de där punkterna på listan. Att en gång få uppleva IRL.

Nu kan jag alltså sova lugnt i natt. Puh!

Anders kontaktar mig. Han håller på och städar och har en Jackie-1200 som han undrar om jag är intresserad av. Han har sett att jag skrivit om den på bloggen

Egentligen är jag väl inte sådär jätteintresserad av gamla grejer, jag har kastat mängder, men det här är den första produkten ändå.  Anders är snäll och skickar den till mig istället för att kasta den.

Ja så ligger den då här då framför mig. Det känns betydligt starkare än vad jag trodde att det skulle göra. Mats Blomberg är konstruktören. Jag är inblandad i tester och produktionsanpassning. Precis utsläppt från universitetet. 75/1200. Ingen hisnande hastighet. Men 1984/85. Länge sedan. Men ingen hade tidigare strömförsörjt modemen från telenätet, ja och formatet var ju många gånger mindre än vad modem hade på den tiden. I den en egen gatearray som gjorde det där möjligt. Magic då. Ett jävligt bra team som kunde ha gjort allt och gjorde en del.

Tror förresten aldrig att jag såg den här i  sin låda. Ja kul var det. Tack Anders i Umeå.

Hmmm… nu måste jag nog försöka få till en hylla till den här. En hedersplats liksom… kanske skall börja söka reda på resten också. Fast det kanske bara är löjligt. Infratex var ju banbrytande på sin tid. Trådlöst tangentbord. Bara det. Men Videotex blev väl ingen större succé även om man redan då anade åt vilket håll det barkade. Beställer biljetter och fixade bankärenden på “nätet” gjorde vi nämligen redan då och jag kan lova att klämma in Videotex protokollet i assembler i en liten skitkrets var inte en enkel uppgift.

Senare blev det Jackie AT. Där har jag hela ansvaret för programvaran. Kan det ha varit 1985? Ett Hayes kompatibelt modem. En Hitachi 6805 i den. Ja en Motorola 6800 arkitektur med EPROM och I/O. Jag minns inte hur mycket EPROM det var men rätt säker på att det var 128 byte ram. Troligen 2K EPROM.   Koden skriven i assembler såklart. Man fick använda states för att kunna få plats med alla minnesvariabler. Alltså många minnespositioner lagrade olika data på samma position under olika uppkopplingsmoment. Just det var trickigt och krävde många nätters jobb. Ja ett halvårs kodande ungefär. Sen allt det andra. Tester och produktionsanpassning. Ett år. Iväg till  jobbet tidigt på morgonen, hem sent på kvällen. Oftast var det Roslagsbanan som tog mig båda vägarna. Men det var roligt, fast jobbigt. Men en chef som litade på en. Som inte hängde över axeln. Lärorika år där i Täby,  När grejerna sen skulle ut på marknaden fick man vackert åka ut  med mössan i hand ut till Telia i Farsta och be snällt att få koppla in den på Telias fina nät. Men då hade vi alltså varit med om den processen redan en gång så vi kände oss vana.

Debuggandet gick till så att man hade ett gäng kretsar med fönster. Man programmerade dem, satte in dem i testsystemet, fixade det som skulle fixas, brände EPROM, osv osv. Man fick alltid försöka tima så att man kunde UV radera kretsar under lunch och middag.  Ett varv bränning, kodning tog väl en 10-15 minuter. Det lönade sig alltså att fundera innan man gjorde ändringar. Ja och det var väl det man använde de där 10-15 minuterna till. Egentligen var det inte så mycket mindre effektivt än vad det är idag. Skillnaden var bara att det inte var så mycket “test and trial” som man kör numera. Men visst förekom sådant också på den tiden. Oftast med dåligt resultat.

Ja och sen har det bara blivit roligare och roligare för varje år som gått. Ja om man sållar bort alla snackare då såklart.