Category: Betraktelser & Berättelse

 

Det finns dagar då det inte händer något av värde. Ändå händer det saker av värde såklart. Det ramlar in en massa besked. Bra och dåliga. Bara bra för mig. Dåliga för andra. Själv flyter jag som semmelgrädde ovanför alla de där beskeden alltså. Alla möjliga och omöjliga fyller jämnt. Det firas till höger och vänster. Alla äter semlor. Mer än en. Men Mats Q. äter ingen. Kapitalistvägrar. Snabbkolhydratsvägrar.  Jag skottar mig trött. Men inte hjälper det. Väl inne igen letar jag inspirationen. Gör det hala dan. Letar och letar. Men inte går den att finna. Inte ens under mattan är den. Eller bakom dörren in till servern. Eller i en dator nära mig.  Så jag vandrar runt lite. Går ut och fyller fågelmat. Fint väder är det. En sådan där underbar februarivinterdag är det när till och jag kan tycka en vinterdag är OK. Men ingenstans kommer man. När det är vinter sitter man fast på gårdsplanen. Det är liksom ingen ide att hållas ute. Så in igen. Vandrar runt. Letar lite. Slösurfar lite. Försöker hitta en ingångstråd om och om igen. Det blir väl någon oinspirerad kodrad. Jovisst. Så ringer sotaren och ställer in för imorgon. Jag får sovmorgon till sju. Eller halv. Eller sex. Men i alla fall sovmorgon. Så upp och laga mat. Sen hämta K. Rapport och så ner igen. Inget nu heller. Twitter. Twitter. Twitter. Aftonbladet. Twitter. Twitter. Twitter. Mail. Twitter. Twitter. Twitter. Aftonbaldet. Twitter. Twitter. Twitter. Mail. En kodrad. Twitter. Twitter. Twitter. Ja sådär. Ingenting. Inte blir det många stenar lagda på andra stenar inte. Noll. Eller en artondels sten. Ett gruskorn nästan. Så nu sitter jag här. Är det någon ide att sitta kvar? Skall man ge sig? Skita i det här? Hoppas på morgondagen? Då kanske!? Jag har en bra bok. En sådan där som man bara måste läsa ett till kapitel när ett är utläst. Inget bra när man skall sova. Underbart annars. Men ingen semla idag. Hoppas på morgondagen. En tjuga skall man väl kunna undvara. Coop. Kaffe och semla för en Selma. Samtidigt kan jag lyssna in gänget som träffas där. Lära mig något av livet. Hinner nog runt Kyrksjön också. ja och en sväng på biblioteket. Kanske Granngårn också. Jord. Det skall planteras om. Överallt. Våren kommer. Sommaren kommer. Blommor skall ha att växa i. Måste väl ta tag i det här på kontoret också. Pelargonerna. Sydafrikanerna. Vissa från många släktled tillbaka. För det är ju så. Skott efter skott som vandrar genom generationer. Fantastiskt egentligen. Men jag tror nog att jag ger mig i alla fall. Fyller pellets och vandrar upp för trapporna. Men det var visst något som skull lastas ur bilen också. Får väl ta det också alltså. Nattjobb. Eller i alla fall kvällsjobb. Längtar bort. Långt bort. Dit där vindarna är varma. Ja havet får gärna var varmt det också. Om det finns där. Annars kan det få vara kallt. Fast helst hav såklart. Det drar. Alltid. Vattnet vill ha oss tillbaks. En dag tar det oss. Såklart. Vi spolas ner med bäckar och åar. Men det tar ett tag. Fast ge sig var det alltså. Hungrig. Utan anledning. Men det suger i magen. Stor mage stort sug. Liten mage litet sug. Ja som det är. Men man får  väl hålla sig. Jodå. Kan det ibland. Men sällan såklart. Det ser var och en som möter mig. Karaktären. Dålig. Obefintlig. Men som det är. Man borde kanske ge upp. Sätta sig bara. Vänta. På något annat. Eller kolla på farmen och melodifestivalen.  Lära sig alla bidrag genom åren utantill. Som en vanlig människa. Som en riktig människa. Ja det där tål att tänkas på. Det får jag göra inatt. När jag sover. Tänka. Fundera. Men sova. Imorgon är en ny dag. I Ljusdal. Tänk. Vad man får se. När man går i mina skor, Godnatt!

Det är gott. Jodå det skulle säkert kunnat vara på något annat sätt. Men det är som det är. Gott eller eländigt kan man bestämma själv. För det mesta. Så jag bestämmer mig för gott. För att det känns så.

Snön singlar inte ned längre.  Det är bra. Måste ut och skotta det som damp ner. Plåga axel. Leva genom det som gör ont.

Hittar två bilder av en slump.  Först den ovan. Från 1971. Jag går i åttan. Det är jag där till höger. Tänka sig. Invigning av Edsbyns museum i nedre planet på Celsiusskolan i Edsbyn. Jag hade hjälpt till att ställa i ordning för den där dan. Jag och några andra. Man ser sig själv och undrar vem man var. En helt annan än nu. Såklart. Skulle bli fotograf. Det fanns ingen annan väg.

Sen hittar jag den här. Celsiusskolan Edsbyn.

Det är jag som är den tjocke. Morsans många bullar hade satt sig i kroppen runt den här tiden. Året är1969 säger bildtexten. Jag går i sexan alltså. Skolan är nybyggd. Vi har haft lektionssal i en gammal barack i närheten under de år den byggdes. Precis slutat med undervisning på lördagarna. Året före hade femdagarsvecka införts i skolorna i Sverige. Före det gick vi halvdagar också på lördagarna

Sluggo (glasögon i mitten) och Reidar (nere till vänster) kommer jag att spela i olika band med senare. Det vet jag inte här. Men där borta, fyra, fem år senare, har vi musiken gemensamt. Här har vi ingen aning om det. Tommy i de rutiga byxorna är min bäste vän. Han är med i Maranata. Religiös familj. Det är där jag lär mig mycket om den världens ondska. Tommy kommer bryta sig ur det där. Ge sig in i dansmusiken. Jag vet inte vilkets om var värst egentligen.

Nej jag känner inte igen alla. Men någonstans här står Thomas. Ekonomichefens son. Om jag gjort något bra någon gång i livet så är det att hindrat grabbarna på den här bilden från att mobba honom. Jag sa ifrån. Man lydde. Varför då? Jag tror inte Thomas märkte av det ens. Men han gick fri. Efter det. Kanske ensam, men definitivt inte mobbad.

Läraren. En gammal soldat. Varit ute på fredsuppdrag och kommit hem igen. Idrottsintresserad. Träningsintresserad. Favoriserade alla med idrottsintresse. Ignorerade oss andra. Men lika bra det. Jag levde i min egen värld redan då. Hur skulle man kunna bry sig om en stridspitts åsikter.

Jodå, det var kameran och bilderna/filmerna som gällde här också. Tommy hängde på.  Men för det mesta gick jag min egen väg. Då som nu. Men aldrig mobbad, aldrig retad för att vara tjock. Jag måste undra varför när jag ser den här bilden. Borde jag inte ha varit ett lätt offer.

Lustigt nog kommer mycket av självbilden från de här åren. På den här bilden,

tagen några år senare, jag till höger, ser jag själv den där kroppen som jag har där på kortet från 1969. Inte idag såklart. Men då, innan tonårshormonerna omformade oss. Jag skulle aldrig ta av mig en skjorta eller tröja offentligt här. För den tjocka magens skull. Ja och den självbilden hänger med hela livet. Konstigt hur man fungerar inuti skallen. Ja numera har jag ju hunnit ikapp den. Lika bra det kanske.

Men ändå är jag rätt lycklig där. Kanske just för att jag är i min egen värld. Brorsan har fått barn året före. Hon sexton. Han arton. Det har varit ett jävla liv hemma hela året. Skammen. Det formar hela mitt umgänge med kvinnor. Egentligen borde jag kanske inte vara så lycklig. Men räddar mig alltså in i “Åkes värld”.

Ja och vad blev det av alla de andra. Sven kommer att slå sönder inredningen på ungdomsgården några år senare i ett fylleslag. Men blir en bra människa han med såklart som de flesta. Någon annans far tar sitt liv. Några blir chefer, men de flesta bara vanliga gråa medborgare i landet Sverige. Alla sprids de över världen. Sluggo blir distriktssköterska. Det finns ingen på den här bilden som skulle gissa det den här dagen lika lite som de antagligen skulle se mig som en av de fysikstuderande på Uppsala Universitet.

Jodå. Edsbyns naturfoto har jag nog startat här. Företagare har jag varit nästan ett helt liv ändå, så hur skall jag kunna sluta nu fast snart pensionär. Lek då och lek nu såklart. Jag har aldrig blivit vuxen som de andra.

Men många år sedan. Det finns ett liv mellan den där bilden och den person som sitter och skriver om det här nu. Kamp och glädje såklart i mitt liv som i alla andras. Sorg och lycka. Som vågformer i tiden.  Nej, jag skulle nog inte vilja byta liv med någon av de andra på den här bilden. Alla har säkert haft sitt. Man behöver inte alltid gå i någon annans skor för att förstå det.

Man knatar på och gör så gott man kan. Ja och framåt – inte bakåt, men det kan vara kul att springa på några sådana här bilder ändå ibland. Men man får inte fasta där. Tycker man att “det där var ens bästa tid” är det dags att leta fram revolvern, gapa och trycka av. Den bästa tiden i ett liv är alltid ännu olevd nämligen.

Semmeldagen! Japp, först den sen julafton. I bradagar alltså. Ät tills ni spricker.Två är för få.

Det är måndag hos mig. Gissar att det är det hos er andra också. Men helt säker kan jag inte vara eftersom jag antagligen inte kommer att prata med någon idag heller. Ja med mig själv såklart och kanske med han/hon/det/gud. I båda fallen är det där rätt meningslösa konversationer. Han/hon/det/gud svarar inte och har aldrig gjort och vad jag själv svarar vet jag ju för det mesta redan innan jag frågat. Jag vill gärna ha svar som förvånar mig. Alltså som att “det är fredag idag”. Typ.

Men måndag. Alla mina källor tyder ändå på det. En låtsasarbetsvecka. Framför sig. En som antagligen blir för kort. Som alla andra före den.

Ni har väl inte missat att det är fettisdagen imorgon. En himmelsk dag. Liksom. Bättre än en födelsedag. Fast min semla får nog vänta till på onsdag. Tjugo spänn för en kaffe och en semla är vad plånboken tål. Det kunde ha varit sämre. Har definitivt varit.

Jag håller mig till min nya regel om lek på torsdag och fredag. Fast det blir en howto såklart. Råkar plocka bort all kod när jag är “klar”. Attans liksom. Men återskapar under en timme på söndagskvällen. Jag har alltid trott att det som “deletas” i Windows 10 hamnar i papperskorgen. Tydligen är det inte alltid så. Bra att veta liksom. Orkar inte fråga varför. Men borde kanske göra det. Sen kan man ju undra varför man trycker på delete på något man vill ha kvar. Tvångstankar möjligen. På väg mot slutet.  Eller, han/hon/det/gud förbjude, kanske undermedveten insikt om alltets dålighet.

Tittar på väderprognosen och noterar att det skall vara milt i tio dagar. Alltså under tio minus. Hurra. Jag vet inte om det beror på en ickeexisterande cirkulationspump eller på att jag sitter i det stora “kontoret” också under vintern, men januari och februari har sugit i sig mer pellets än vanligt det här året. Ja mer pellets är lika med mer pengar. Vilket alltså svider. Som ett getingstick ungefär.

Annars har det här med självcirkulation fungerat förbaskat bra faktiskt. Riktigt fascinerande. Man kan till och med höra suset i elementen, dock svagt, av det cirkulerande vattnet. Jo man hör mycket genom de dör elementen. Jag kan sitta på toaletten och höra att pelletsbrännaren är igång. Man hör när pellets faller ned i skålen nämligen. Tio meter rör emellan. Japp.

Läser att mindre än 1% av techinvesteringarna går till kvinnor. Dåligt kan man tycka. Men hur mycket tror ni går till företag utanför storstäderna. Till gruppen ocoola gubbar. Japp, mindre än en 1%  Ändå ryms både kvinnor och män i den där gruppen “ocoola gubbar”. Epitetet har på inget sätt med kön att göra. Det handlar om självinsikt.

Men snedfördelning såklart. Ja och det är som det är. Tror inte på stödåtgärder heller. Enligt min mening föder de pengarna bara organisationer som ofrågade för talan för de som inte behöver någon som för deras talan. Se på IoT Sweden t.ex. Sådant trams. Lägg ner. Ge pengarna till någon fattig. Ni vet gamlingar och sjukvård.

Revolutionerar mitt mailläsande idag genom att vända på sorteringsordningen. I alla år har jag haft de nya mailen sist. Nu ligger de först. Ovant. Men nytt. Fräscht rent utav. Alltid piggar det upp någon liten hjärncell det där också.

Elon Musk förresten. Det hyllas och slickas röv. Visst den store ledaren. En visionär av mått. Men alla ingenjörerna är mina hjältar. De som gör visionerna möjliga. Kollektivet. Nope, behöver inga fler onåbara gudar.

Fast nu tänker jag låta min vecka rulla igång. Japp, visst, en helt meningslös vecka. Låtsasjobb. Att hålla i kompetens. Till vilket pris som helst.  Med ett syfte som är oklart. Visst är det så. Men jag funderar inte så mycket på det där. Lägger sten på sten. Till det som får bli det det blir till slut.

Fredag. Sitter med Arduino. Fast NodeMCU. ESP8266. En HowTo. Inget konstigt. Byter man ut Arduino IDE’n mot Visual Studio Code så är det riktigt trevligt. Det är demos. Det går att få saker att fungera. Alltid roligt det ju. Man fungerar ju så. Liksom.

Torsdag och fredag lekdagar. Numera. Sedan release. Försöker alltså inte ens låtsasjobba de här dagarna. Satsar på alla de där sakerna jag vill hinna med men aldrig hinner med. Känner en speciell sorts glädje. Det var länge sedan det inte bara var sten på sten nämligen.

För säkerhets skull gör jag en howtwo av alltsammans. Resultatet tangerar då i alla fall ett vanligt låtsasarbete. Alltid något.

Så, alltså, livet är gott och det är fredag. Min lurkande förkylning lurkar på. Gissar att den kryper fram och visar sitt fula tryne imorgon. Eller inte. Det får bli som det bli. Ja som det alltid är och blir. För saker blir sällan annat än som de blir. Nu-för-tiden.

Fryser. Men det behöver jag väl inte skriva på näsan på någon. Februari är lång i år. Tycker att det redan varit februari i en evighet. Men nästan allt kvar. Vet inte hur det går till. Lider alltså. Det här är inte min tid. Min tid är duniga moln, varma vindar och en himmel som är så blå så att man storknar. ja och koltrastsång. Herre han/hon/det/gud vad ljuvligt.

Ja koltrastsång är det enda som får mig nära det religiösa.

Nära alltså.

“N Ä R A”

Nära skjuter ingen hare. Tur är väl det. Vem skulle äta upp den här?

Många människor har jag inte träffat den här veckan. Bara de på affären. Social träningslokal för sådana som mig. K & N skall väl räknas också. Men de ligger liksom innanför alla zoner så då är det ju inga problem. Men jag faller ifrån. Ser ju det i spegeln. Känner det. Jag är inte med längre. Är en ailien i allt. fast har kanske alltid varit det. Men går det vänja sig vi det? Någonsin? Troligen inte.

Men fredag alltså.

Bra.

Vill vila.

På grön soffa. Från IKEA.

Film och böcker. Jojo.

Den största lyxen är att sova utan en klocka som ringer på morgonen. Lördagsmorgon. Visst, såklart, vem kunde tro annat, man vaknar såklart samma tid, om inte tidigare, men ibland, jodå, ibland kan man somna om. Annars somnar man lugnt in lite senare. I soffan med en bok. Slocknar efter ett eller två eller tre kapitel. För att man kan. Lyx. Gratis. Billigt. Bra. OCH nyttigt.

Dåligt med semlor. Dock.

Urdåligt.

Men det är som det är.

Kärv månad februari.

Excesserna får vänta till senare.

Fast på onsdag Ljusdal. Coop. Semla plus kaffe för tjugo spänn. Det kan tänkas att man unnar sig en. För att man egentligen är värd det. Eller inte.

Tror man på något så har man i alla fall något att leva för. Tro mig. Inte mycket har någon bevarad betydelse framöver. Inte ens det där som tycks så viktigt just idag. Lever man ett tag så inser man det där.  Inte ens ett konto fullt med pengar är så jävla mycket att ha när man är sjuk. Inte ens när man är död. Ja och det där händer oss allesammans. Som död finns det ingen att brösta upp sig för. Om man då inte är religiös såklart. Då får man äntra pärleporten med sänkt huvud och hoppas att man blir insläppt och sen sitta på Jesus hägra sida med alla andra som nu måste sitta där och fundera över varför man inte levde ett rikt liv när man kunde eftersom det här sittande på Jesus högra sida dag ut och dag ut inte var så jävla roligt det heller.

Själv tar jag den breda vägen. Det flinas mer efter den.

Men en del tror ju på stora gravstenar och lyxiga gravvårdar. Att man blir ihågkommen om man har det där Man vill gråta över de där människorna. Kalla hit alla Arabiens gråterskor och gråt, Mer än en skvätt. Tack.

Ger mig därvidlag. Mörkret faller utanför fönstret. En lätt vind vajar trädkronorna. Samma vind letar sig in genom otäta fönster på en kulle i Los. Kyler ner en ocool gubbe. En som säger JÄVLAR och skit åt allt det där. Men det hjälper såklart inte. Man får stå ut. Fredagar liksom resten av veckans dagar. För de är så det är. Liksom.