Categories
Betraktelser & Berättelse

Fiber

Kaffet smakar för jävligt. Men det är ju ingen nyhet. Man dricker ändå. Grimaserar. Skrynklar ihop sitt ansikte.

Fiber är på igen här i byn. I princip enligt den ursprungliga tidplanen. Några hushåll kommer inte att få eftersom det saknas tillstånd från Trafikverket för att gräva. “De hushållen kommer att meddelas per brev.” Alltså, får jag ett brev från Ljusnet de närmaste dagarna så då jävlar kommer jag att bli Trafikverkets hatare nummer ett. Men all and all bra såklart. Slangarna är redan på plats faktiskt. Snabba ryck. Dock ej nedgrävda. Såklart. Då, om de gjort det,  gick det lite väl snabbt.

Måndag. Lite av favoritdag eftersom det finns många dagar att leverera låtsasgrejer på. När tisdagen är här börjar man redan där känna av att veckan inte kommer att räcka till för så mycket låtsasjobb som man trott. ALLA veckor är för korta.

Helgerna med om man tänker efter. Jag har lugnat mig med åldern. Förr fick de gärna gå så snabbt som möjligt så att man fick återvända till uppgifterna. Ja om sanningen skall fram så var det väl sällan så mycket helgledighet över huvud taget. Utom då den heliga fredagskvällen. De har alltid varit helig och fri med några få extremperioder då även dom har rykt.

Folk runt omkring mig börjar pensionera sig. Jag har svårt att förlika mig vid att vara i den här åldern. Det känns ingen skillnad mot fyrtio, trettio. Jo jag är kanske lite mindre intensiv. Men det är snarare av godo. I TV soffan har jag inte länge ett kollegieblock och en bok med mig t.ex. Förr var det oftast där som idéerna skissades ner. Långfilm och flöde i huvudet. Inga problem att låta båda elva.  Jag kan känna suget efter det där ibland nu med men skjuter undan det. Har mer behov av den där återhämtningen.  Men åldern alltså… Den fungerar inte att ta in. Ingen del av mig känner sig sådär gammal som jag tydligen är.

Men man är de fakto sådär gammal alltså. Måste ju anpassa sig åtminstone lite. Främst för att inte bli helt löjlig. Ja och jag försöker. Så gott det nu går.

Åtminstone känns det skillnad mot tjugo. Alltid något.

Har man stålar kan man göra precis vad som helst och ändå behålla värdigheten. Jag upplever det i helgen. En till synes urkorkad snubbe, gör inte det han skall, kastar iväg en jävla massa pengar på skithögen, kör vidare och är fortfarande gud. Det här att göra rätt och riktigt (“göra rätt för sig”) och vara ärlig verkar vara såå jävla ute. Man ser väl det bland politikerna också. Var finns integriteten? Var finns ideologierna?  Alla snor åt sig så mycket det går till sig själv och skiter sen i alla andra. Familjemedlemmar emellan också numera. Det är bara genomleva vilken jävla bouppteckning som helst för att se det.

Trött på ett samhälle utan visioner, integritet och ideologisk övertygelse.

Kanske är det just där jag skall söka mitt gamla jag. Kanske är det helt enkelt ute med sådant där.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Bortskämd

Söndag. Solen skämmer bort oss hela helgen. Det är faktiskt underbart. Ja och det är bara maj. Tänka sig. SNÄLLA låt det fortsätta såhär hela sommaren ut. Skäm bort oss så att vi nordbor blir fullständigt omöjliga att vistas nära ens kortare stunder. Efter förra sommaren, fan, vi är värda det.

Fokus på trädgård hela helgen. Ja och lite gräsklippning. Jag går runt med den och K står för det hårda jobbet att dra igång den med jämna mellanrum. Återigen har jag dragit vinstlotten. Tack kära onda axel. Hursomhelst går det hjälpligt alltsammans med hjälp av lite startgas. Noterar dock slang som spruckit. Får inhandla ny under veckan.

En tuff månad är snart till ända. Det tackar vi för. Skall bara klara av den här veckan först bara. Det skall nog gå finemang.

Japp, låt den börja. Veckan alltså. Liksom.

ps Det verkar förresten som om det är de mest korkade som tjänar stålarna. Hur kan det ha blivit så? Förvånad ser jag på. ds

Categories
Betraktelser & Berättelse

Grus

Grus i ögonen. Björk. Pollen. Vår.  Gissar jag. Överlevnadsbart. Om än inte härligt. Vill bara stänga ögon. Sen lämna dem stängda. Vila dem. Men kan ju inte det. Inte nu. Men sen. Senare. En stund.

Drabbas av prestationsångest idag. Elefanten är så stor. Men var skall man börja. Vilken är den första tuggan man skall ta. Eller första och första. Lite är ju ändå ätet. Jag har ändå smaskat i arton år snart. Men  svårt att välja alltså. Hela dagen går utan att jag kan bestämma mig. Kan inte välja. Känns inte bättre. Men det får vara så. Inget jag kan göra något åt. Lugnar mig med det. Har varit här förr. Hittar alltid en ingång till slut. Det är utgången jag aldrig hittar.

Köper bensin. Det skall klippas gräs imorgon. Om gräsklipparen vill. Startar den inte så vill den inte. Då blir det ingen gräsklippning. Fyller fel dunk. Den svarta. Borde valt den gröna. Den svarta är för oljeblandat. Hmmmm… Den var kvartsfull när jag tankade. Får åka och fylla den gröna imorgon. Sen startgas och hjälp av K att dra igång. Själv kan jag inte dra igång en klippare längre. Då kanske. Ormsäkra trädgården. Eller addera gräsklippare till utgifterna. Det är åtminstone nära. Jag meckar mer än klipper redan..

Varför inte tanka bensinen ur den svarta kanske du tänker. Har du provat? Det ryker om man kör oljeblandat i en motor som inte skall köras med oljeblandat. Vit fin rök. massor av den. Johodå, jag har testat. Det räcker med det. Att veta.

Men helg annars. Helg är skönt bland. Åtminstone för grusiga ögon. Blir väl film och bok och mat. Vem kan begära mer liksom. Hängmattsliggande får nog vänta någon vecka. Men man börjar längta efter det där. Blev inte så mycket i fjol. En stund i väntan på grillen. Inte nog. Det räckte inte. Definitivt inte.

Kaffet smakar skit här nere. Måste försöka investera i en ny bryggare. Den jag har är ett arv från fastrarna. Har väl varit med längre än den borde kanske. Eller också är det något annat. Har inte kommit på vad hur som helst. Dricker skiten tills jag gör det. Grimaserar. Elakt.

Allt skräp som ligger här. Kanske skulle man vräka ner allt i en sopsäck och ge upp. Flytta till en liten timmerstuga så långt ut i skogen som det går att hitta en sådan. Sen bo där. Tills man dör. Värdigt. Som om man var född indian.

Farsan la av vid sextio. Eller i alla fall strax efter. Förvånande för oss alla utanför. För han levde för sitt jobb. Det var allt. Men fick goda tio år tror jag. Men för lite såklart. Borde fått bi några år äldre än sjuttio. Fast ha levde fullt ut. Det finns folk som är fyrtiofem och inte har levt en enda dag i sina liv och som inte kommer att leva under resten av sina liv heller. Ändå blir de kanske hundra innan de dör. Det är värre. Hellre ett fullt liv som levande och dö tidigt. Såklart.

Men jag skall leta vidare efter en del att sätta tänderna i. Eller också är det själva hungern jag skall söka. Vi får se. Trevlig helg på er hur som helst.

Categories
Betraktelser & Berättelse Musik

Lokalproducerat

Jag får de där magasinen ibland. De lokalproducerade. De dimper ned i lådan bara. Tjoff.  Gratis. Jag läser allt som är gratis. Oftast uttalar sig de lokala stjärnorna där på sidorna. Musikerna. Rockstjärnorna. Konstnärerna. Kulturprismottagarna. Lokalt behövs det inte mycket för att bli en sådan där “känd” person. En låt och en musikerlook räcker om man vill bli “känd lokal musikprofil”. Epitet som ger en rätten att uttala sig i magasinen. Som gammal gubbe räcker inte plus sjuttio inspelade låtar såklart. Väldigt lite räcker om man är gammal gubbe egentligen. Som ung skulle jag tycka det var orättvist. Som gammal gubbe är det skönt. Tystnaden är den största gåvan.

 

Categories
Betraktelser & Berättelse

Termometern

Det är torsdag och termometern kryper ner mot tre grader under natten. Ovant. Varningar för nattfrost. Det blir inget av med det dock.  Men kanske är det järnnätter, K säger att det är för tidigt, och det kan såklart stämma, deras tid är juni. Men inga öppna fönster på låtsaskontoret idag. Strumpor av dock. Fast det är på gränsen att det går.

En ny underbar dag i mitt liv. Jag är tacksam för den och skall försöka ta till vara på den så bra det går. Hedra dagen liksom, man vet inte hur många till man får. Det där självklara. Att man vaknar upp imorgon också. Att man alltid skall finnas. Efter sextio är det inte så självklart längre. Åtminstone inte för mig.

Lundell är ljuvlig att läsa. Kan egentligen inte förstå varför. Alltsammans är inte mycket mer annorlunda än det jag vräker ur mig här på bloggen, ja formatet är ungefär detsamma det också. Men gillar det, det gör jag. Vill förresten läsa mer från bloggar. Om vardagslivet. Men ingen skriver något på de jag följer. Jo Täppas. För övrigt är det tyst. man har väl annat för sig. Eller också tycker man inte vardagsbeskrivningar räcker. Men det gör det ju. Det är ju det lilla som är det stora.

Längtar efter elektronik och hands-on uppgifter. Men sitter fast i mjukvara. Allt det där fast jag egentligen är fri som fågeln.  Men man söker sig hela tiden mot “klar”. Den där punkten som har många likheter med att vandra i fjällen. Man tänker att bara man går över den där bergskammen så är man framme, och så kommer man upp på berget, ser att det är en till bergskam att ta sig över. Så man upprepar det där. “Efter den så…”  Så där håller det på. “Klar” är virtuellt. Bara idioter blir verkligen “klar” med en uppgift. Alla vi andra kallar saker för “klara” fast vi vet att de inte är det. Antagligen är vi idioter vi med förresten. Bara den som tror sig inte vara det är väl en. Som vanligt. Självinsikt är den svåraste konsten av alla.

Låtsaskontoret är så otroligt rörigt. Borde rensa upp. Gömma saker i lådor. Japp. Ner med sakerna. Så att man inte hittar grejer sen. Ett rörigt kontor måste tyda på en rörig hjärna. Men kanske också på kreativitet. Jag blir alltid rädd för människor som sitter vid tomma skrivbord. Det är något kusligt med de där typerna. Jag väntar mig nedsläpningar i källare, fastkedjande i betongväggar och elchocker från sådana människor. Ryser. Aktar mig noga för att vara ensam med dem i samma rum.

Nu, dags att ge sig hän. Träning för hänryckningens tid. Borde byta glasögon förresten. Ser dåligt. Men dyrt. För dyrt. Men hänryckningsträning var det. Tjing.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Alltså…

… hur får dessa sandwitchskylts undergångsmänniskor få hålla på? Ge er! Använd er undergågsenergin till att lösa problemen istället.

Hans Rosling är saknad.