Month: February 2017

Vindarna virvlar runt där ute. Jag själv är för trött just nu för att delta i just den dansen. Men snart skall jag ut och skotta lite snö. Just det är också en uppgift. Något för gamla ocoola gubbar att hålla fast vid. Som något verkligt, något riktigt. Här där det mesta är på låtsas.

Nedshuntat efter varma dagar. Alltså börjar man där. Pressar ut mer värme från hulkens ursinne i elementen för att få upp temperaturen. Mota vinden. Gamla trähus är känsliga för vindar. Välkomnar gärna kalla vindar att ta sig in i varma rum genom springor och hundraårig tidsförskjuten stomme. Vi här inne vill ha det varmt och skönt. Men det tar ett tag såklart också efter uppshuntning. Under tiden får man hitta på andra sätt att hålla värmen. Skotta snö och städa, två bra fungerande sätt. Torsdag är dagen då dammsugaren åker fram helt enkelt. Men först skyffeln.

Med lite tur är det bara en pelletsbeställning till under den här uppvärmningssäsongen. Det är liksom två olika ekonomiska zoner i vår ekonomi, den när Hulken jobbar och den när Hulken står där kall och vilande i källaren. En riktig trotjänare förresten. Pannan. Huken.  Från sextiotalet. Gjord i gjutjärn. Håller väl hundra år till. Man gjorde grejer på ett annat sätt förr. Fast verkningsgraden är kanske inget att skryta med. Såklart. Men den får duga åt mig och de mina.

En brandvarnare börjar pipa i natt. Batterivarningspipa. Varför börjar de med sådant alltid på natten. K stapplar upp, kliver upp på stege och plockar ned den. Jag sover vidare men väcks av K så jag vet att hon gjort så. Jo jo. Bytte batteri i höstas. Niovoltare köpt på ebay. Ibland är inte billigt bäst helt enkelt. Jodå, jag somnar igen. K med.

Det var länge sedan jag inmundigade en semla nu. Borde man kanske försöka göra något åt. Gamla ocoola gubbar behöver en viss mängd semlor varje vår annars förtvinar de. Just det är ett faktum. Ibland går själens tillfredsställelse helt enkelt genom munnen och magen. Vi är inte svårare varelser än så vi människor. Ungefär som bilar som de facto går bättre med bensin än utan.

Men torsdag. Noll promenerande. Det får räcka med flängandet fram och tillbaks i lägenheten under städandet. Katterna förstår inte det där alls. Varför det skall väsnas och bråkas en dag i veckan. Men man får stänga igen för katters råd. Lyssnade man så låg man på en mjuk bädd hela dagarna och smekte dem och höll dem varma. Ja utom då när man la upp mat och tömde äckliga kattlådor. Jag vet inte vad det varit med katterna i år men gått ut och gjort sina behov har de inte gjort. Effekt äckligare och mer överfylld kattlåda än någonsin tidigare. Hur man ändå kan tycka om dem är en gåta. Skitkatter i ordets rätta bemärkelse. Ut i snön och skit era kräk. Japp det vill man säga. Men på katters vis bryr de sig såklart inte om sådant. Så man säger det inte.

Jag undrar ibland hur många ord jag skrivit här på bloggen. De flesta till ingen nytta alls såklart. Så många ord finns i den där mängden som aldrig ens lästs. Ändå skriver man. Därför att det inte handlar om att läsas. Det handlar om en lust att skriva. Ja precis som musiken också gör det fast då i ackordföljder och toner. Skapandet. Det som sen går igen i programmeringen också. Lödandet och ritandet. Det är det där man skapar som är det viktiga. Inte vad andra tycker om det eller hur mycket pengar man tjänar på det. Yttre tyckande har inte samma värde som den inre tillfredsställelsen. Visst, konstruktiv kritik kan vara en god hjälp. Men det där andra, hur än många “bra” det innehåller, kan ändå aldrig väga upp för ett “dåligt” sagt i förbifarten för tjugo år sedan. Man vet att det är så.  Att det inte är mycket att göra något åt.

Sten på sten… det är det som gäller.

Orken tar slut. Klockan är inte mer än tio. Men jag tror att min dag är över. Ibland är det bara så. Koncentrationen går inte att hålla kvar. Ingen fara på taket dock. Den kommer tillbaks. Som den brukar göra. Sen. Förhoppningsvis imorgon.

Men att lägga sig nu känns främmande trotts bra bok där på nattduksbordet. Jag har svårt för det. Om jag inte är sjuk och måste. Tror inte jag är det nu. Så jag sitter kvar i kontorsstolen. Fast jag alltså kunde ligga och läsa en stund i allsköns ro. Men klockan får i alla fall ticka fram till elva innan jag ger mig. Ja ni vet själv hur det är att gå tidigt hem från jobbet en vanlig vardag. Smitning. Så känns det för mig också, fast mitt “jobb” nu bara är ett låtsasjobb. Jag har suttit här på stolen för många 16h pass för att riktigt trivas med kortpassen.

Blir erbjuden en introduktionskurs i programmering av arbetsförmedlingen. Jag bara ler. Borde väl sucka. Det känns lite IQ befriat. Eller också är det tvärtom. Jag som inte är intelligent nog för att förstå det avancerade tänket. Man får hoppas på det senare.

Det känns som Skotsk kust, klippor, upprört vinter hav, vore något för mig just nu. En bärbar. Tid. Lite pengar till mat. Skriva. Skriva. Skriva. En dröm såklart. En utopi. Så långt bort att inte ens en sådan drömmare som jag tror att något sådan någonsin blir verklighet. Ändå kan jag se det där framför mig. Fast det skulle nog fungera med Hälsingekust också. Eller i en stuga vid en sjö mitt i skogen. Ja utan sjön också. Med eller utan skrivandet som jag ändå längtar så efter ibland.  Att skriva text på samma sätt som jag programmerar. På allvar liksom. Inte som här i pur glädje. Mer möda.

Det är i alla fall så att jag är på väg in i en ny period av mitt liv just nu. Förändringens vindar susar omkring mig. Jag känner igen tecknen. Ja och gillar läget. Det är i förändringarna man växer. Inte i stillaståendet.

Men tusan om jag inte skall lämna min stol och resa mig upp, släcka ljuset och vandra ut ur de här lokalerna. Den gamle skolläraren och de eviga kvarsittarna kan få ta över lokaliteterna tidigt idag. De har sitt hela vägen in i evigheten. Kanske blir det också mitt öde vad det lider. Straffet.  Men ner i källaren måste jag såklart innan jag tar trapporna upp. Hulken. Som skall ha sitt. SKIT!!! Mitt tangentbord, eller är det datorn, klarar fortfarande inte dubbel “l”. De blir alltid enkel “l”. En parentes utan parentes. Men det skiter Hulken i såklart. Han, för han är en han, vill bara ha mer pellets i sin stora gapande mun. Jag fyller. Säck på säck, pall efter pall, ton till ton. Som slav under en mekanisk maskin och elden i dess inre. Men starkt medveten om vem som är herre och vem som är den där slaven är jag förstås.  Dummare är jag inte.

Så lampor av…

Ja såhär ser det ut. Mitt tidsfördriv. Mitt låtsasjobb. Mitt kall. Ja sten på sten alltså.

Snöfall, ett helt normalt snöväder, men pressen ropar ut “SNÖKAOS” med sina stora rubriker. Jag undrar hur många snöfall av dagens kaliber jag varit med om i mitt liv. Många är det. Bra några få har fått mig att höja på ögonbrynen. Dagens gör det inte. Såklart. Det räcker liksom inte med det vanliga längre. Det måste vara kris eller all time high. Vardag går bort. Den som den här bloggen handlar om.  Ja och kanske går vardagen bort med rätta, vad vet jag. Men större delen av mitt liv har varit och är vardag. Jag är ganska säker på att det gäller de flesta andra människor också. Till och med Mick Jaggers liv är mest vardag om man orkar titta efter.

Snön dämpar alla ljud. Tystnaden blir kompakt. Någon talgoxe eller annan småfågel hörs ibland. Men mest uttalad är tystnaden. Ja och den som sist gick efter den här vägen var jag själv när jag gick efter den igår. Bara det. Tyngre såklart att gå blir det efter hand som snön lägger sig. Det blöta tränger genom skorna, de som har en stor glipa, letar sig in till strumpor. jag hatar att bli blöt om fötterna. Ändå är jag alltid det.

Jag går förbi kyrkan den som inte längre är min. Jag har för länge sedan lämnat.  Byggd för att ära han/hon/det/gud, använd av de som tror, eller av dem som bara vill ha tröst när den inte gå att finna någon annan stans. Kyrkogården där grannar ligger. Andra man lärt känna under åren här uppe. Själv vill jag alltså inte ligga här. Floden skall bära mig ut i havet. Hem. Om det går. Det måste gå.

Mitt emot kyrkan ligger prästgården, i början av alle’n som går mot kyrkan klockargården. Systrarna från förr som fascinerar mig så mycket  tjänade piga där i varsitt hus innan de utvandrade till Amerika. 1882. Ella och Britta. Vilket mod. Hade de ens sett Söderhamn? Men Gävle, Liverpool, New York. En till s:t Paul, Minnesota. En till…. Ja ingen vet vart Britta tog vägen. Men de var fler syskon såklart. Nils Olof som blev min farfarsfarfar, Karin som jag inte vet ett dugg om. Marita som jag inte heller vet ett dugg om. Men Kerstin. Hon som gifte sig med en smed från Värmland. Deras ställe åker man förbi när man åker till eller kommer från Edsbyn. Många barn blev det där. Fattigt. En smed som söp hårt sägs det. Karl Andersson. Ett rejält namn. Jodå jag vet andra här i byn som härstammar från det stället. Som blev kvar. Som aldrig åkte härifrån som farfar gjorde 1907. Stockholm såklart. Dit vi alla åkt i min släkt och många stannat ett helt liv.

Jordbruksverket håller reda på glesbygden. Eller landsorten.  Bara det är fel såklart. Det borde vara tillväxtverket eller framtidsverket eller nu-jävlar verket som jobbar med landsbygdsutveckling. Men nu är det i alla fall Jordbruksverket. Enligt deras statistik har de 165 kommuner som räknas som landsbygd ökat med 230 000 personer sedan 1950. Stockholms kommun har under samma period ökat med 180 000. Bara de senaste åren har landsbygden ökat med 75 000 personer något som dessutom tilltagit de senaste året. Japp extrem landsbygd förlorar, men inte småorterna och småstäderna. De blomstrar. Tänka sig!

Nu är Storstockholm och Mälardalen såklart det man skall räkna och jämföra med. Men ändå. Ingen minskning. En ökning. Så sluta prata strunt.

Var fjärde särskoleelev får jobb. Bra tycker jag. Man kan notera att de har lättare att få jobb än många Losbor. Vidare tankegångar åt det hållet håller jag mig borta ifrån.

Los förresten. Här skriver alla Loos numera. Av oklar anledning.  Men ingen som knappar in Loos på GPS’en hittar hit såklart. Men det är visst stort och viktigt det där.  Är förr. “Förr var bra”. Fast inte ens det är ju sant såklart. På ren vrånghet skriver jag såklart “Los”.

Men sten på sten. Man får inte glömma att det är det som gäller också för den här dan.