Month: March 2018

Jag hugger in på den. Tar ett stort bett rakt över. Umami. Grand Delux Umami. Ja jag är värd den. K sitter mitt emot. Hon har en pommes. Bara det. Har ätit på konferanshotell. Nyss. Orkar ingen Grand Delux Umami.

Jodå. Den ser inte ut som på bilden. Långt därifrån. Men det här är i Bollnäs. Inte i en fotostudio. Jag skulle gärna vilja ha lite mer dressing. Gärna emellan halomiskivorna Men annars så. Den går i. Tillsammans med strips och en cola och all papp som man skall kasta efter avslutad måltid symboliserar den väl västvärldens återvändsgränd. Ja också såhär vegetarisk. De känns galet, vansinnigt, tokigt. Klimatkompenserat eller inte.

Men mätt blir jag. Övermätt. Men värd den alltså. Men det kanske bara är inbillning. Egentligen. Liksom.

Vid borden bredvid flickor i trettonårsålderns. Skockar. De kommer nästan alltid i skockar i den åldern. Det är fredag. Man är uppspelta. Mer än vanligt. Jag hör inte vad som sägs men kan ana. Det är mycket känslor i den åldern. Än har man inte dött inombords och övergått helt i död blick och  “TRÅKIGT”.  Ja jag sitter där alltså med alla mina år. En gubbe. För första gången i mitt liv känner jag att det fan är skönt att sitta där och vara den jag är, i den ålder jag är, alltså istället för att finnas där i deras ålder. Jäkla vad mycket de har kvar. Så mycket jobbigt. Så många besvikelse. Ja och allt går ju så sakta framåt  i den där åldern. Alla andra har ju hunnit så mycket längre än man själv har. FRAMÅT. Man vill ha hela världen. NU!  Klara av de där milstolparna. Bli vuxen. JA och så möter man den där världen. Den bjussar på mycket skit. Massor. Visst mycket gott också. Massor. Men allt det där jobbiga är verkligen jobbigt. Riktigt jobbigt.

Men nu sitter jag alltså här som snart pensionär. Har det mesta av det där bakom mig. Det är bara uppnådd pensionsålder och döden kvar som hållpunkter faktiskt i mitt liv. Alla de andra är avklarade. Ja oräknade första hjärtattacken, första stroken, första cancerdiagnosen då. Men ändå. Jag jag finner den position jag befinner mig i vara skön. Nope, ville inte byta. Orkar inte ta så mycket skit mer. Blir glad av skockens livslust och fredagshöga mode hur som helst.

Jag hämtar K från konferens alltså. Biblioteksfolk kan det där med konferenser och klackarna i taket. Kanske. Vad vet jag. “What happens on tour stays on tour” säger ju “vi” popstjärnor. Konferensdeltagande borde väl falla under samma paraply.

Fyra pelargoner blir inköpta. Kopieringspapper. Firmautgifter. Pelargoner är faktiskt avdragsgilla. Tro det eller ej. Nope, inte ens låtsasavdragsgilla.

Handling står på schemat. Månadshandling. Det skall fyllas upp i skåp och hyllor. Har varit väldigt tomt ett tag. JB rusar förbi. Det var länge sedan vi sist sågs. Han är en oerhört duktig nätverkstekniker som jag jobbade med i Gävle för ganska många år sedan, vi var båda lärare. Men trotts alla år som gått så är vi nära. Ja hela gänget där på den där skolan känns nära. Jag tänker ofta på dem. Vet att de ofta tänker på mig också. Det var något magiskt med stämningen där. Jag är säker på att det smittade av sig på eleverna också. Man kan undra hur det blir så. Har ju varit på ganska många arbetsplatser vid det här laget och från de flesta andra spar man en eller i bästa fall två personer. Här är det nästan hela gänget. Konstigt. Glad att ha fått uppleva de där åren och lära känna de där människorna. En sådan där ynnest som livet bjussar på ibland genom att sammanföra konstiga människor som liksom pusselbitar passar ihop.

Det är bra med JB. Jobbar i Hudiksvall. Gör storverk där är jag helt säker på. Han är en av de bästa på sitt område. Han rusar hem till sitt. Har småbarn. Ett liv.

Ja liv har ju vi också. Två fulla kundvagnar drar vi  genom kassan, in i bilen och sen vidare västerut. En tanke om att hämta hem en lykta från kyrkogården får vi ge upp. Där ligger en meter snö. Jag tror nog morsan och farsan ursäktar att vi väntar tills de smälter fram igen.

ABS lampan börjar lysa någonstans efter Voxna. Har man en återbesiktning framför sig är det inte ett glädjens besked. Men man får väl hoppas att den slocknar. Det har hänt förr. En gång på väg till just en återbesiktning.

Hemma sjunker vi ner i soffan. Mer blir det inte. Mer behövs inte. Det är skönt att vara en ganska gammal man med få krav på sig. Också en sådan insikt, att livet är gott, trotts bristen på fina titlar och priser, är en gåva. Kanske den största. Förnöjsamhet. Jo man kan vilja saker ändå. Alltså utan att vara missnöjd med det man har. En hel hop människor kommer aldrig fatta det där. Jag kan tyvärr inte hjälpa en enda av dem.

Se alltså upp för vargar och håriga gubbar efter klockan tjugo ikväll..

Nyheter. Rapport. Jag somnar. Såklart. K är på konferens. Jag alltså gräsänkling. Vad annat kan en gammal man göra. Men jag sover inte så länge. Jag vaknar ungefär när de lokala nyheterna börjar. Missar allt vad nationella och internationella nyheter har att säga oss idag alltså. Men det är väl det vanliga eländet. Man har nedslagits förr. På de lokala sändningarna får man i alla fall bekanta sig med Gävle med omnejd. En stor navel för den redaktionen att leta ludd i. Ja och varje dag hittar man några tussar. Ibland så långt bort som Sandviken och Skutskär. Tänkas sig. Gävleborgsredaktionen.

Var jag nu inte så jävla vrång skulle jag såklart ligga kvar där i soffan. Har det alldeles utmärkt där. Men låtsasjobb är ändå min väg, sten på sten till ingen nytta tills jag inte orkar lägga upp en enda till, så jag reser mig, går ner för trapporna, fortsätter, fattar en sten, lyfter, lägger upp.

Ja dum är man kanske också om man inte vilar.

Fan, vad vet jag. Liksom.

Under snön är det bara minus elva grader. Ovanför minus tretton. Det tar det sig. Nu skall det visst sakta bli varmare. Vårkänningar där borta någonstans. I städerna vaknar alla vackra flickor, som blommor slår de ut. Var de är under mörkaste vintern vet ingen, men snart är det fullt av dem efter varje gata. Jo och japp, gamla gubbar noterar fortfarande det där dom också. Eller vi. Fast numera kallas vi gubbsjuka om vi tittar efter dom. Orättvist. Det är vad det är.

Vi gubbarna finns där vinter som sommar såklart. Inte många lägger märke till oss. Lika bra är väl det förresten. De flesta av oss trivs som bäst när vi får gå där för oss själva och bara vara ifred. Muttrandes går vi, funderandes över att andra har så mycket högre pension än oss och till det mer pengar på banken. Fast det där sura muttrandet är bara dimridåer, egentligen trivs vi som fiskarna i vattnet där i vår egen värld. Japp, sur som en surströmming får man ju vara helt utan risk. Det förväntas rent ut av en. Är det inte härligt!

Jo det är det!

Google skickar någon kryptisk NDA utan att jag bett om det. Hmmm… Blir nyfiken. Vad skall jag med deras hemligheter till. Har jag ens bett att få del av dem. Langa hit tvåhundramiljoner i dollar så skall jag berätta alla mina, ja och jag kan fantisera ihop några också för att krydda det hela lite.

Jo Jo.

Liksom.

JoJo och jag gjorde förresten LRF’s fastighetssite en gång i tiden. Jag tog såklart alldeles för lite betalt. Men bra blev det. Jag stod för det tekniska, JoJo för designen. Idéer hade vi båda. Som det är när det är som bäst. Saknar det där, att befinna mig bland människor som är på samma nivå som en själv, eller som är bättre, när allt det där lyfter. Underbart.

Men nu så. Livet är alldeles för kort för svammel. Man kan bara tillåta sig några minuter av det per dag. Ja PO T. såg såklart helst att jag höll mig ifrån det helt och hållet. Att jag höll med honom om att Norrland håller på att gå under. Att landsbygden dör. Att det går åt helvete. Men si, så enkelt är det aldrig. Interpolationerna av de raka linjerna ner i det-går- åt-helvete blir aldrig besannade. Nära kan man komma. Men nära träffar aldrig varesig en hare eller en optimist.

Hej Sverige! Liksom!