Dagens kaffe får den skata som nyss lyfte från vårt älskade körsbärsträd med ett körsbär i näbben. Trädet har inte så många bär i år och skatorna har nog insett det och passar på innan jag och de mina förser sig. Men det är OK. Finns jag nästa år så räknar jag med att få ta del av det överdåd som vår kära gamla körsbärsträdstant alltid annars bjuder på så här innan vi går mot höst och lång vinter. Körsbären från det här trädet är de sötaste jag någonsin smakat. Koncentrat och själva essensen av en sommaren i ett enda litet rött bär och som väl i munnen exploderar i syrlighet, sötma och safter från alla sköna varma sommardagar. Därav också bristen på bär i år. Det finns inte mycket sommar att koncentrera. Kärnan som skall spottas ut med kraft och stolthet i en vid båge ut över gräsmattan är fröet till nytt liv och påminner om att vi bara är en del i just det här trädets fortplantningsprocess.
Author: Åke Hedman
Categories
2012-08-10
Jag har träffat ganska många människor i mitt liv. Många har kommit nära trotts att jag nog mest kan betecknas som en ensamvarg. Ja, ensamvarg men en social sådan. Hur går det ihop? Ja helt enkelt så att jag gillar människor, olikheterna, svårigheterna, sorgerna, glädjen, kärleken. Jag kan sitta i timmar och observera människor. Fantisera om historierna alla bär på, var dom är på väg, vilka dom i sin tur möter. Jag gillar att lyssna på människor, att bli stimulerade av mänskor, att få stimulera mänskor. Tycker det är spännande med varje nytt möte och att få öppna den bok som varje människa med sitt liv besitter. Samtidigt har jag ett stort behov av att vara för mig själv. Låt mig förklara.
Jag trivs med att sitta och lyssna på mitt eget. Fundera lite. Försöka förstå. Lägga ihop ett och ett och få åtta och tycka det är OK fast än det är fel. Jag tänker ofta på svåra grejer fast jag inte är ett geni. Jag känner mig nöjd ändå med dom naiva svar jag lyckas resonerar mig fram till. Jag tycker om mig själv. OK från utsidan må jag vara dryg, självgod, fet, gammal, dålig och usel på massor av andra sätt. Det inser jag ju själv. Men hur det än är så är jag vän med den där som finns inne i mig. “Vi” pratar och vi trivs ihop för det mesta. Ibland överraskar “vi” till och med varandra genom att göra saker som ingen av oss förväntade sig. Där ligger min trygghet. Om allt annat är fel så kan jag alltid gå in i mig själv och då blir det alltid OK. Där på insidan är mina låtar lika bra som andras låtar, där är också jag värd att lyssna på. Ja ni förstår säkert. Men det finns också en blå ton i allt detta. Där inne finns en ensamhet därför att dit kan ingen annan komma. Det finns ett avstånd till dom där människorna som måste finnas för att livet skall vara värt att leva. Ett helvetesgap som inte går att överbrygga ens med den längsta brokonstruktion. Dagens kaffe är för människor och nya möten och tryggheten där djupt inom oss.
Categories
2012-08-05
I nästa liv skall jag bli fjäril. Gyllengul, spröd och vacker. Inte jättestor men lagom stor. Nästan genomskinlig men ändå med klara färger. Först får man naturligtvis ta sig igenom larvstadiet. Det får bli på en ek. En ek som minns vikingar. Där skall jag knapra löv med svaga minnen av avlägsna julbord tills jag är mättare än någonsin tidigare i mitt universella liv och är redo att dö metamorfose
ns död. Förpuppad på ett säkert ställe skall jag förbereda mig. Varm, nästan kokande skall jag omvandlas, förfinas och blir fjärilen. Där uppe i eken på en av dom högsta grenarna skall jag sen en solig morgon när solen precis tagit sig över kullen och belyst rapsfälten som omger eken spräcka min puppa och sakta veckla ut mina vackra gyllegula vingar. Låta dom torka i solens medan den värmer mig och världen mer och mer. Sen när det är dags skall jag ge mig ut över rapsfälten. Vingla fram i ljumma vindar söka efter henne som skall förs släktet vidare. Hitta henne. Dansa med henne en halv dag där i solen. Knulla henne och förverkliga min del av livsprocessen som hon sedan skall förverkliga åt oss båda. Sen skall jag flyga tillbaks till eken och vila en natt för att nästa dag vakna upp i solnedgången. Lyfta flyga högre högre tills vingar inte bär längre och sedan glida ner mot rapsfälten och dungen där flugsnapparen bor. Då när jag vet vad jag vill bli i nästa liv skall jag flyga så nära att flygsnapparhonan inte kan undgå att se mig och avsluta denna men fortsätta min universella resa.
Låg och lyssnade på tystnaden genom ett öppet fönster inatt vid 2:30 tiden. Fåglarna sjunger inte som dom sjöng längre före och kring midsommar. Det är mörkret såklart. Nu är det redan mörkt kvällar och nätter. Har aldrig förstått varför det blir fortare mörkt efter sommarsolståndet än det blir ljust fram mot det. Det är något konstigt där.
Ett öppen fönster med en lätt rörelse i gardinen i tid
iga morgontimmar. Bara finnas där och må bra för att man just finns och får leva. Att det inte är svårt att leva. Ligga där under det varma täcket just i en tid när man kan sova med öppet fönster. Att ligga där under täcket och känna en lätt vindpust över kinden. Inte kall, inte varm men förtätad luft som smeker lent och försiktigt som någon som älskar dig. Sen somna och drömma i allt detta trygga.
Jag vaknar. Känner mig harmonisk. Låter kroppen kliva ut utanför täcket. Kallt. Går ner till kontoret. Ler när jag ser min värld. Inser att jag uppskattar att vara en överviktig, ganska trött medelålders man, utan några märkvärdiga egenskaper och förmågor, trotts allt. Jag behöver inte mer.
Det kommer fler och fler tecken på att sommaren går mot sitt slut. Ett av dom är sädesärlesungarna på vägarna. Det här är ett gäng våghalsar som gärna spelar spelet “vem vågar sitta längst kvar på vägen när bilen kommer”. Efter att veckorna går så blir dom mer och mer våghalsiga men också fantastiska och duktiga konstnärer på att flyga iväg i sista stund. Till synes skrattande i flock på fåglars v
is.
Det är den här sommaren dom har för sin lek. Sen börjar deras liv också, inte helt olikt vårt. Låt vara att dom är lite smartare och inte samlar på sig så mycket prylar så att dom kan spendera vintrarna i Afrika men ändå. Dom skall föda fram sin kull varje år. Bygga bo. Samla insekter. Hålla sig undan rovfåglarna. Dagens kaffe får sädesärlans ungar. Hon som hälsar oss på våren som med närhet och nyfikenhet när hon anländer en av dom första flyttfåglarna och ger oss hopp inför den nya jublande årstiden.
Categories
Dagens Kaffe
Det är precis en sån här dag man skall starta den. “Resan”. Krångla på sig överlevnadsdräkten och starta motorn i den redan bunkrade segelbåten och ta sig ut genom Hudiksvallsviken. Ut på öppet hav. Sätta segel, låta vinden fylla seglen och låta resan börja.
Först mot Stockholm. Bara för att känna att nu har det börjat. Känna på folkvimlet. Äta lite gott. Ordna det sista. Sen ner mot Köpenhamn. Njuta av att inte förstå ett ord av vad våra närmaste grannar pratar om. Sen Kattegatt, Skagerack ner mot Ijmuiden i Holland. Se upp för sandbankarna. Åka in till Amsterdam och hälsa på vänner. Åka över till Dover för ölen och klippornas skull. Det är ingen brådska, Följa den Engelska kusten och sen ta sig till Jersey. Uppleva den första riktiga höststormen och behöva stanna en vecka. Fatta att det här är på riktigt.
Snedda över djuphavsgravarna i Biscaya bukten. Ingen landkänning på flera dar. Det finns bara stjärnorna om natten och jag. Dimmorna, himlen och jag under dagen och vatten. Vatten så långt ögat ser. Bunkra i Lissabon och stanna en extra dag för matens skull. Segla in genom Gibraltar-sundet. Känna de varma vindarna från Afrika och fortsätta in i medelhavet. Resans mål och det kommande årets farvatten. Angöra Denia just när den första snön singlar ner över Sverige.
Dagens kaffe är för drömmarna.