Fredag. Sista november. 2012. Tiden flyger fram. Jag tror att mitt tredje album ligger klart här i mina datorer. Tror inte att jag kan göra mer åt det här nu. Ja det är klart att man skulle kunna det. Men då behövs resurser. Resurser som jag inte har. Tanken var ju att använda andra musiker på det här albumet och en extern producent men det blir så jäkla slött och ointressant med människor som inte orkar bry sig så jag skippade det. Just glädjen är viktig för mig. Så viktig att jag hellre skippar sånt som tar bort den och hellre gör något som inte är lika bra. Det enda jag kan hoppas på är att människor kan se hjärtat som finns i den här produktionen. Förhoppningen om det är ju ganska liten såklart i den enfrastid av ytlighet som vi lever i. Men man kan hoppas i alla fall. För sakens skull.
Att göra något som kritiker, radiofolk eller andra i musikbranchen bara kommer att filtrera kan såklart vara rätt jobbigt när man faktiskt lagt rätt mycket möda på att få till det. Men så är det ju såklart för dom flesta. Vi är rätt gråa vi som gör jobbet liksom och sen är det lite grädde där på ytan som tar åt sig äran. Orättvist kanske men vi har väl också behov av det där. Att det finns gudar eller stjärnor. Alla kan ju inte vara det då skulle ju själva iden falla . Nu är jag inte en som vill och söker ett genombrott. Långt ifrån. Jag är nöjd med att få sitta här i skogen och göra musik och faktiskt ha lyssnare. Jag är ju ändå en o-cool gubbe. Det förpliktigar. Otroligt nog är det ändå så att det finns folk som lyssnar och i det känner jag stor ödmjukhet och glädje. En hit skulle förstöra det liv jag lever just för tillfället och är inget att längta efter.
Den här gången blir det ingen promotion alls. Inte för att jag ansträngt mig så otroligt mycket tidigare heller men några mail har jag ju slängt iväg. Nu får det vara nog med sånt. Den här skivan får liksom bara finnas ändå för det är ju ändå så det blir till slut ändå. Som det skall bli.
Så här kommer fjorton låtar till som kommer passera obemärkta förbi. Liksom diffundera ut i universum. För mig också efter en kort tid eftersom jag snart håller på med nya låtar. Lite som buddistisk sandkonst. Den där sista dan i repan för trettio år sedan skulle man ju inte kunna tänka sig det här å andra sidan. Fru och barn kommer att skämmas som vanligt. Synd om dom men det hör till det också när gamla o-coola gubbar gör det dom måste för att överleva. Får försöka kompensera det med presenter. ;-/
