Vattnar blommor, sätter på kaffe, det är så prioriteringsordningen är denna dag som tydligen är en onsdag. Japp, whatever. Dygnvill. Totalt så.
Blommorna suger i sig. Det är synnerligen törstigt. Men det är klart att de skall suga i sig. Dom är mina vänner. Också blommor lugnar sinnen som vill fara iväg åt olika håll. Men de är på sparlåga nu såklart. Utom K’s mullbärsträd som övervintrar här inne och har fått både nytt skott och blommor. Minnen från andra världsdelars tidsrytm kanske.
Fyller termosmugg med kaffe. Gillar mycket. Åtminstone när kaffet har kallnat något. Jag är inte som dem som kan hälla i sig kokhett kaffe utan att reagera nämnvärt på det. Med termosmuggen fylld räcker kaffet nästan hela förmiddagen. Japp, sippar det också lite som whisky. Är en sippare helt enkelt.
Ute råder den där nästan skumma tystnaden som uppstår efter ett oväder. Det är lite som om monstret ligger och lurar där ute och kommer att ta en så fort man sticker ut näsan. Men så farligt blev det nu ändå inte här och det verkar inte som om några träd fallit här i närområdet i alla fall. Fast det verkar ha varit rätt besvärligt i landet för övrigt.
“Ledigheten” är över för den här gången. Det har varit synnerligen skönt faktiskt. Normalt skulle jag ha varit ner och knappat åtskilliga timmar under den här tiden men så har det inte blivit. Jag har växt upp lite tydligen. Lugnat ner mig en aning. Ingen är mer förvånad över det än vad jag själv är.
Nu “låtsasjobb” som väl till stor del kan upplevas som “ledighet” det också för en utomstående. Ja och som defakto är det kan man väl säga. Men med det är det som det är. Kompitensvidmakthållande skulle jag väl vilja kalla det. Lägger man av och ändå vill kalla sig programmerare så har man inte fattat vad det handlar om. Skall man vara med i en värld där allt förändras på tre år får man nog ligga i och inte sitta framför tv’n med bara gammal kompetens i bagaget.
Eller nått.
Jag går in positivt i det här året som jag brukar göra med andra år. Tror att det blir bra. Sen brukar den väl bli lite krokig ändå vägen framåt. Men med det är det väl som det är. Ett liv framlevs aldrig på något annat sätt för någon endaste en. Det skall vara kurvor, berg och dalar, annars lever man inte ett riktigt liv. Ja och tänker man efter vil, man nog inte ha det på något annat sätt heller.
Men nu, låt 2019 starta.
