Hon flög där högt uppe, nästan bland molnen, på vindarna. Skarpa ögon spanade ner mot marken. Primärt villebråd gnagare, men en vilsen ekorre eller en kaninunge gick lika bra. Det var inte ondska det här handlade om, bara hunger som skulle och måste mättas. Tidiga morgontimmar som nu var bäst. Dels gav en sol, åtta minuter bort, som, sakta höjde sig över horisonten, kraftiga uppvindar som bar henne och med lätthet och lyfte henne med kraft som föddes ur solens värme sänd ner till marken, och dels var gnagarna fler den här tiden på morgonen. Men idag var hon inte hungrig. Det kunde kvitta om hon fann föda. Idag kunde hon ägna sig åt att fundera över sakernas tillstånd där nästan uppe bland molnen på kungsörnars vis, tyngd flytande med lätthet på luftlagren, buren av solens morgongåva till örnar.
Hon flög in över det som en gång varit smalspårig järnväg från Lobonäs till Voxna. Av poeter syntes intet. Strax efter ordet började bruket och hatet. Sträckte sig till Alfta och bortanför. Hatet mot vargen, björnen, lo, huggormar och sådana som henne. Här slog man ihjäl utan att tänka. En orm med spaden. En hök sköts med geväret så fort den visade sig. En björn dödades med ett flin och ett hjärta i glädje. Vargen hade inte ens rättan att existera här bland det hatande. Det var också här som hennes partner hade dödats för sjutton år, tre dagar och elva timmar sedan. Till ingen nytta. Bara dödad för att det gick att rikta bössan mot den stolta örnen och trycka av. Hat eller rädsla. Hon visste inte. Men hon gissade på det senare. I bygderna här hade man fruktat herren mer än allt annat i tider som sträcker sig så långt tillbaks som folket här kunde minnas. Rädslan var stark och liksom tatuerad hårt in i sinnet, och satt hårt fast där i samma stund som barnet som hade oturen att födas här, rakt in i tvivlet, för första gången såg världen. Rädslan att var en av dem som inte fick komma in i himlen. Att bli lämnade utanför bland de andra. De föraktade. Rädslan att inte bli lyssnad på av Jesus eller Gud. Också fattiga finnar hade man hatat här i bondesamhället. Kört ut dem till hårdare liv i de höga bergen för att klara sig bäst de kunde. Liksom tattare och annat löst folk som inte hade någon plats här bland Guds utvalda. Men mest hade man hatat sig själva såklart. Sitt skvaller och sin egen trångsynthet och den återhållna kärlek den man sa sig hylla över allt annat.
Järvägen från Orsa. Den användes inte längre. Men hon hade sett den byggas, sett och först skrämts av de frustande ångloken som for fram här. Senare flugit ikapp med de bullriga, bulliga gulorangea rälsbussarna tills också de tystnat. Nu växte spåren igen och slyn bredde ut sig. Bara minnen fanns kvar men snart inte ens det. Idag var metallpriserna högre än värdet på minnesfragment. Slutrea, total utförsäljning gällde för minnen, och kanske var det lika bra det. För det fanns inget kvar att minnas med stolthet här ändå.
Homna. Här fanns kärleken till hästar och inte. En älskande och en med pengar i sikte. En föraktad och en hyllad fast det borde vara tvärt om.
Stenkullen, en gitarr ljöd över bygden här i forna tider, den som ville linda in människorna i sin förföriska kraft men inte orkade längre än till fabriken som till slut fick den att tystna.
Börarakan. Stumpen där hastighetsmätare går att testa. Där vibrationerna sprider sig i bilarnas karosser när mätaren passerar 190/200/210… Det är också här hon för alltid går. Kvinnan som aldrig skall sluta gå här. Som när hon älskades som mest och själv älskade honom den utvalda över allt förnuft dog här till ingen nytta hon heller. Dömd till evig vandring eftersom hon inte kan tillåta sig friheten från denna eviga vandring och inte ens som ickelevande har modet att våga släppa sig loss från den jordiska kärleken trotts att föremålet för hennes kärlek gjort det för länge, länge sedan.
Borgen. Det etablerades boning. Här finns ingen frihet bland villorna bara Svenssonlivets krassa tråkiga vardag. Drömmarna får vänta till efter skiljsmässan. Nu är det de höga lånens, ofrihetens, lördagskärlekens och i bästa fall utsikten mot slalombackens tid. Väntan på något bättre medan man bedyrar att den bästa tiden är nu på 2000 m2 av grannar välbevakad tomt.
Så Edsbyn. Den en gång så stolta byn – en stolthet också för örnar när det begav sig – där allt stannade upp någon gång i tidigt 70-tal. Nu förfallande och döende som en gammal rosslande man på sin dödsbädd. Voxnan som rinner där under bron den enda levande pulsen. En gång i tiden fick de plats och utrymme de som satte saker i rörelse här. De som skapade, byggde och utvecklade byn till att bli Sveriges största. Något att vara stolt över. Nu härskar pratarna, de som talar om vad andra skall göra men intet gör själva. Själsligt lugn uppnås genom bandysubsitut, men bara för att dölja det stora misslyckandet. Vakna lilla by och ge världen en fajt igen ville hon säga från sin position där högt uppifrån. Låt inte rädslorna för misslyckandena styra dig längre. Låt visionerna åter bära dig på starka uppvindar för att befria dig igen från dödens bädd. Bygg igen och lyssna på de som skapar. Stäng öronen för de väldresserade pratarna som ändå bara serverar den vackraste glasyr som döljer tomhetens tomhet där under. För de är redan döda dess ordens män och kvinnor, döda fast än deras tungor automatiskt rabblar alla de vältaligas ord.
Jodå det fanns en uppvind här också. Det finns hopp. Hon kände hur kraften under hennes vingar ökade och hur hon skickades högre upp. Men kände också sänkena som drog med all kraft nedåt. De som folket här måste släppa för att kunna gå vidare. Man kan minnas det gamla och lära av det gamla men måste frigöra sig från det förflutnas bojor. Det är bara framtiden som är framtid.
Också örnar uppskattar skönheten. Högt där uppifrån är den dessutom annorlunda och kanske tydligare än för oss här nere. Men Voxnandalen är verkligen paradiset när det gäller skönhet. Det visste hon, hon hade ju sett det så många gånger. De religiöst trångsynta och rädda visste det bara inte, där de i svårmodet och tvivlet, längtade till något de redan hade och befann sig mitt uppe i varje dag. Komiskt egentligen. Men örnen såg bara det ljuvliga, och hon hörde musiken som ljöd över landskapet. Här skrevs den bästa musiken. Kanske av folk som inte kunde spela, det var sant, men med hjälp av de som kunde, de i Norra Hälsingland, och de från världen utanför, blev den lyssningsbar och spreds också upp till högre luftlager för också örnar att njuta av. Hon tog in, njöt och vände tillbaks. Kanske fanns det hopp för folket här ändå. För idag hade barnet fötts här i byn. En älskad dotter. Hon som skulle vända allt till bättre, och med den tanken vände örnen i tillförsikt tillbaks mot bergen och skogarna, fortfarande buren av solens vindar. Floden där nere sökte havet. Skulle finna det. Örnen dess källa och ursprung.