Så då är man i dokumentationsträsket igen. Det borde inte ta mer än en dag men ändå. Tråkigt först gäller.
Har försökt att dokumentera lite med hjälp av AI men ofta drar det (på Amerikanskt sätt) iväg och blir många ord men lite verkstad. Så det blir mest manuellt jobb på den här fronten än så länge.
Ingen programmerare gillar väl att dokumentera. Men säger man så kan man vara säker på att bror duktig räcker upp handen och säger “jag gillar…” Jo Jo. Man ler. Suckar sen. Ger upp!
Torsdag redan. Veckorna bara pilar iväg. Hopplöst. Hinner aldrig något känns det som. Det spelar ingen roll att om man tittar i backspegeln så gör man ju det ändå. Men det finns så mycket annat man vill göra. Elefanten man äter av kräver så förbannat många tuggor för att man skall få i sig hela.
Känner mig stressad. Kanske mest över bergvärmen. Men också över att allt annat går så sakta. Jag har inte ens fått ut fågelmataren ännu. Snöspaden står i garaget och på måndag behövs den. Måste byta batteri i bilen. Hämta sand och ris i skogen. Osv. Nåja, det ordnar sig. Kanske…
Imorgon är det dags för influensaspruta. Man är ju gammal och skör numera. Automatisk riskgrupp. Klart man tar den där sprutan. Det går ju på en tjillevipp.
Fast är redan förkyld. Går här och hostar och har ont i lungor. En förkylning som rullar runt i kroppen och tar om och om igen har tydligen drabbat mig. Men där finns verkligen inget större utrymme för stort klagande. Man härdar ut som en man. Nåja…
Har fått lite sponsorerbjudanden på senare tid. Men inga livsförändrande grejer på något vis. Sen försöker jag vara försiktig med att låta VSCP knuffas in i ett sponsorhörn. Det här protokollet skall vara allas egendom alltid. Inga stora pengastarka bolag skall komma in och rädda och lyfta. Om en står fri så gör i alla fall någon det.
Nu kan jag inte hålla mig borta (läs smita undan) från dokumenterandet längre. Det är bara att tugga i sig den söta bananen och köra på.