Nedstigen från övervåningen för en andra period i dokumentationsskrivandets synnerligen tråkiga värld. Ja, det handlar inte ens om ny textmassa, samma gamla skall istället flyttas till nytt format, och inte är det första gången man gör det heller. Tid går. Projekt dör. Man måste vidare. Det händer saker under ett kvarts sekel. Nya plattformar skall fyllas. Som antagligen dör de med så man får göra om allt från början igen.
Det värsta med att överleva och ha en vilja att leva vidare är att man som kossan alltså får tugga om alltsammans igen. Så jävla roligt är det inte. Mycket tuggande blir det för trött ocool gubbe.
Fast det går. AI hjälper till lite. Det är nytt. Snart kanske AI skriver hela manualen. Försöken hittills har resulterat i pratiga texter alla Amerikansk skribent där varje sak som skall sägas behöver tusen ord eller helst fler. Men kanske är det det som behövs. Det är antagligen bara AI motorer som läser det man åstadkommer nu för tiden i alla fall. Alla vill ha “sammanfattningen“. Nöjda så. Facebookformat är allt vad som orkas med.
Men jag skriver de där dokumenten i alla fall. Letar felaktiga länkar. Formaterar om. Längtar efter RIKTIGA projekt. Hoppas nå dem med lite ork kvar.
Men annars är det såklart bra. Moonhore med Avatarium dånar ur högtalarna. Det piggar upp. Min egen Hårt spellista på Spotify är nästan alltid användbar som energigivare. Tar man sig inte i mål med den gör man det definitivt inte med något annat stimulerande medel heller.
Framgång är lika med mycket pengar, många som lyssnar eller gillar det man har/gör. Vackert och enkelt skall det vara. Svensktoppen är formatet. Om folket får välja. Går det hundra år så är det inte alltid Svensktoppslåtarna man minns. Just det är en tröst för oss andra.
Jag har aldrig brytt mig om det där. Valet har alltid funnits där. Ge folket vad de vill ha. Eller gör det DU vill. Jag har alltid gått min väg. Från dag ett. Ger inga priser såklart. Inga ovationer. Inga pengar heller. Men ett rätt stort mått av tillfredsställelse kommer av vandringen efter egna vägar. Här räcker den känslan.
Men nu börjar det här försöket att smita undan dokumentationsskrivandet närma sig sitt slut. Hur länge som helst kan man inte skriva dynga och tror att man kan komma undan med det ens här på min lilla ensliga kulle.
Nope,… Upp i sadeln igen.—A