Nåja, det var kanske inte en hel värld som firade VSCP’s kvartssekel. Men här på kullen intogs tårta. Får jag tårta så blir jag glad. Så glad dessutom att jag inte bryr mig om huruvida världen tycker att VSCP är något att bry sig om eller inte. Sandkonst ni vet. Värdet finns i ögonblicket och i att göra. Det kan säkert stämplas som att ge upp det där också om man vill det. Namn. Kategoriseringar. Inget annat.
Förutom tårtbitar som slank ner så var dagen igår som vilken annan dag som helst. Jag testar lite nya grejer. Det är inte så ofta idag jag tar den vägen. Vandrar iväg efter ett spår som kanske inte leder någonstans. Men nu alltså. Älskar det där. Sätta upp grejerna. Få dom att snurra. Inte ha en aning om vilket håll det där tar en till slut. En stor lyx.
Ritar lite hårdvara under veckan. Nya kort. RP2350A baserade grejer. Försvinner helt in i det där. HELT! Känslan är fantastisk och jag inser att det är just där jag VILL vara. Närmare hårdvaran. Tyvärr sitter jag väldigt mycket fast i de högre nivåerna av programmering just nu och har gjort så ett tag. Men eftersom det är bara jag så finns det ju ingen annan som gör det där. Alltså måste jag. Men ingenting är perfekt såklart. Det finns sprickor i allt. Men det är så ljuset kommer in (Cohen)…
Fast det är skönt med lite variation också. När man sitter med högnivåprogrammeringen så syns det på ett annat sätt än vad det gör när man är nära hårdvaran. Går tio gånger snabbare att få resultat dessutom. Men utmaningarna är inte desamma tycker jag, även om de finns utmaningar.
Annars är kvällen ledig idag. Det ser jag fram emot. Sen blir det tapetsering för hela slanten resten av helgen. Roligt det också eftersom man ser resultat direkt.
Fast innan allt det där. Jag och ett kontor på en kulle…