Sitter och dricker kaffe och tänker på döden… nja… nåja… nej… så illa är det nu inte. Men dricker kaffe. Det stämmer i alla fall.
Befinner mig i “göra klar” fasen av mitt multicastdelprojekt. Den tråkiga delen. Man vet att det fungerar. Man har klarat av de roliga delarna. Nu är det bara metod kvar. Aldrig roligt. Samma sak varje gång.
Börjar annars dagen med återvinningen. Två billaster. Blir en tur imorgon också. Kaffemaskin och en stol och säkert något mer. Känns som vi lyfter lite här i huset för varje sak som lämnar. Kullen blir snart ett berg om det fortsätter.
Längtar, eller snarare väntar på sommar. Det är redan skönt som det är nu. Mindre kläder när man går ut. Lättare liv, Men det skall alltså bli ännu bättre. Kan man göra annat än att se fram emot det där. Sommar är likställt med doften av hav dessutom. Besök där. Snart. Ja, och så har vi fått en riktig skönsjungare till Koltrast här på kullen i år. Hänförande är bara förnamnet.
Tittar på min gamla “programmerarstol“. Kanske skulle den åka på tippen den också. Bra nedsutten. Har den i verkstadsdelen numera. Men den går faktiskt att sitta i. Ännu. Hur många illaluktande fisar har den fått stå ut med. Ja och hur många hummanden…
Kaffet smakar utmärkt för övrigt om någon nu skulle undra över den saken. Får en överbliven bit längd till. Det skall skämmas bort nämligen.
När jag hämtade kaffet gick jag förbi studion. Lite sorgebarn. Eftersom jag inte kommer till skott med något där inne. Fast jag vill. Men det här knappandet drar ändå alltid, eller oftast i alla fall, mest. Kanske är det bara vana. Eller trötthet. Att inte orka med allt. Man väljer det enklaste. Fast kanske är det masochism. Man VILL plåga sig. Som en munk med sitt gissel. Han, hon, det, guds straff uttänkt och utvalt av en själv. Fast troligen är bara som det är. Tid som går. Frid som (inte) uppstår.
I Helgen får väl hammaren åka fram igen. Känner fortfarande att det finns en glädje där. Allt man gör i det där är så tydligt. Målar man en vägg vit så blir den oftast nöjaktigt vit. Ett tydligt “klart” uppnås. Ja och man känner det där senare varje gång man tittar på väggen. Det är uppstår aldrig med kodad programvara. Jodå, jag känner stolthet över mycket jag gjort. Det finns till och med någon pärm i mina hyllor med manualer kvar till några gamla projekt. Men projekten. År av arbete. Tusentals timmar. De känns bara uråldriga och är inte värda ett dugg idag. Ja det finns inte ens maskiner de skulle gå att köra på. Jo, kanske på något museum. Fast troligast inte. Det är bara gammalt och uttjänt. Den vita väggen slits ner mycket långsammare.
Fast som det skall vara såklart. Det är bara tiden som går fortare i den tekniska världen.
Kaffe förresten. Hundra spänn för ett paket. Visserligen värt varenda krona nu när man sitter och häller i sig från sin kopp. Men mer tveksam är man när man skall handla sina fyra paket vid månadshandlingen.
Men OJ vad jag saknar de där heta projekten. När alla jobbar häcken av sig och drar åt samma håll. Att befinna sig där i teknikens framkant. Ha resurser. Men när jag tittar på siffrorna för några av de IoT företag i Sverige som jag följer så verkar det inte så jävla roligt. En är i konkurs redan. De andra har “konkurs snart” stämplade över sina siffror. Ja, hos allesammans. Fast IoT är väl ute nu. Det skall vara AI. Hmmmm… tänkte inte på det…
Fast skulle nog inte orka med det där tempot som behövs längre när jag tänker efter. Suck… 🙂