En smekning på min rygg.
Från nån jag inte känner.
Bara den, inte mer.
Oändligt tröstande.
Som starka armar,
som bär mig i dagar.
Dom sista dagarna.
Fem fingrar i rörelse på min rygg.
Som räddar mig,
den gången,
nästa skov,
och närhelst jag tänker på dom.
Medmänsklighet,
från en sköterska.
En annan människa
som vill mig väl.
Som mildrar mer än
morfinet som ges
med jämna intervall.
Det goda hos en annan
ger hoppet till
den snart förlorade
och bortvandrandes.
Tack min vän.