Visst, man skulle kunna sätta sig och göra en cover på “Och regnet det bara öser ner“. För det gör det ju. Här som i resten av Sverige. Nåja, inte uppåt Piteå. Där är det finväder tror jag. Hej det riktiga Norrland alltså. Men är inte över mig förtjust i covemakeri så skiter i det.
För säkerhets skulle kopplar jag ur allt innan vi går och lägger oss igår. Men det har man inget för. Helt lugnt här i byn. Lite blött bara. Inget större dundrande. Vattnet skickar vi för övrigt nedström. Varsågod Edsbyn.
Fast nu ser jag på radarbilderna att det är en åskcell på väg häråt. Så försöker skriva lite medan jag väntar på knall ett, knall två och knall tre som förebådar avstängning och nedstängning av kontor.
Delar en bild och en text på social medier och får en respons som jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat vänta mig att få. En riktig energikick blir det av alla goda ord. Jag börjar nästan gråta som den där flickan på tv reklamen som får många likes. Ja “nästan“. Man har tränat på att undertrycka sådant där sen barnsben. Fast de gånger man lyckas snudda vid en annan själ och beröra är de bästa stunderna i livet. Åtminstone jag begär inte mer än så av livet än att några gånger i livet ha fått äran att göra det.
Fast jag skriver ju ändå såklart. Det behövs inga likes eller snälla kommentarer. Jag är fast i det här för evigt eller så länge jag nu kan knappa ner bokstäver på ett tangentbord. Men känner möjligen att jag skall använda lite mer tid till att knåpa ner de där novellerna som ligger på vänt, bankar och vill ut. Just för glädjen att få göra det. Inte för någon annan anledning alls.
Såhär ser det ut just nu. Vi lever lite på nåder här i byn alltså. Men efter vad jag kan se går hela paketet på sidan om oss också denna gång.
Man kanske till och med kan arbeta en stund alltså.
Hurra