Categories
Betraktelser & Berättelse

Åt andra hållet

Solen har gått ner. I alla fall syns den inte. Kanske har den stuckit helt och hållet. Jag kan inte veta. I alla fall inte förrän imorgon 8:34 när solen enligt alla beräkningar skall gå upp här. Är det inte skapligt ljust då så har allt gått åt helvete. Solen har slocknat, tröttnat eller stuckit. Men det där är väl som när himlen faller ner över våra huvuden. I fysikaliskt hänseende så flyktas den väl snarare vid kollapsen. Far ut i universum och det mest som är löst med den. Tänk karusell och inte hålla fast sig. Fast klot då. Och en jävla snurr.

Men troligen blir det en dag imorgon också för dem som lever. Det har hänt så många dagar i rad nu att man skall vara bra pessimistisk för att gissa på motsatsen. Om man själv får uppleva det där är då mindre säkert. Man kan nämligen vara död. Ja, indisponerad på annat sätt också. Eller bara hårt blundandes. Fast hoppas på en soluppgång till gör man ju. I min ålder en önskan man upprepar varje kväll. Som ung har man inga sådan bekymmer. Tror man. Det eviga livet levs där. Inte här. Tro mig. Man behöver bara läsa några dödsannonser för att inse att det närmar sig. Skit är det. När det finns så mycket kvar att göra. Så mycket att uppleva. Så många ögonblick att älska.

I morse när solen gick upp hördes en lättnadens suck över landskapet. Det var alla som kollade bankkontot och noterade att lönen hade ramlat in. Ja de flesta av oss kände ju det där som en ganska kraftig vindpust alltså. Men har man varit med några år så var det såklart väntat. Den kommer varje år den 25/1 eller däromkring den där utandningen.

Somliga har ju lön den tjugosjunde, som K, då gäller det att hålla andan några dagar till och äta på av nudlarna med god aptit. Vi pensionärer får ju pengar den artonde så vi hann inte ens tänka på några lättnadens suckar. Fast det mesta gick till pellets här. Sånt är livet. Vi bygger förmögenhet åt ett gäng som inte förtjänar den. Det är samma sak i varje orostid. Det är då de största förmögenhetsöverflyttningarna sker. Folk skor sig alltid på olycka för andra. Om man kan. Tar det man kan. I alla fall vissa. Det konstiga är att försvara det där med ordet “frihet“.

Men marknaden är ju den som vet bäst tycker marknadsälskarna. Alltid ropar de på hjälp och bidrag när marknaden spårar ur. Ja och spårar ur gör den alltid. Som en jävla dinosaurie som aldrig borde blivit återuppväckt och lössläppt ut i den fria världen.

Jordens kärna är tydligen på väg att byta riktning. Ja en hypotes. Alla är inte överens. Man vet så lite. Men synen är att kärnan är solid. Runt den en flytande metallisk del. Sen manteln (berg kallar vi väl det) och ett litet skal som det blir jordbävningar och sprängs bomber och bråkas på. Uppbyggt ungefär som ett löskokt ägg alltså. Där inne lika varmt som i solen.

Jag för min del tror att det bor tomtar där inne. Ungefär som vid vårt garage. Det är tomtarna som ordnar det.

Japp.

Och jodå. Stämmer gitarren idag. Klinkar en stund också. Det är konstigt med muskelminne. Fingrar vill ta ackord. Fast jag aldrig riktigt hämtat mig efter den långa pausen mellan 70-tal och ett andra liv. Men AJ vad ONT det gör i fingrarna efter en stund. Inte vana alls. Men måste ju för helvete skaffa mig fingrar och kraft i fingrar för att klara en timme eller två. Varför då? Ja inte vet jag. Man kanske vill man gör en låt. Jo. Och med alla omtagningar jag behöver då så sitter man där lätt i två timmar och gnetar och försöker. Riktiga artister ja dom ringer en studiomusiker eller i sämsta fall en god kamrat. Då löser det sig. Jag är ingen riktig musiker, även om Google anser det om man söker på min person, och kamrater som kan rycka in har jag inga heller. Så träna är lösningen. Ligger man in nu så kanske man kan åstadkomma något framåt midsommar. Då borde väl till och med studion fått upp en skaplig och möjlig-att-vistas-i temperatur.

Nåja.

Det är mycket man vill hinna.

Annars en utmärkt dag här. Web-interface fixat. Nu kan jag återvända till lite roligare grejer. HURRA ropar man på det. Fast hela veckan har gått i “brainfoggens” tecken Ingen riktig fart och inspiration. KÄMPA har varit ledordet. Man kan konstaera att det är mycket KÄMPA i ett liv. Man får samla på utförsbackar. Spara dom. Minnas dom. Hylla dom som julaftnar.

Utan musik skulle jag inte överleva. Pugh och Led Zeppelin här idag. Fast skulle vilja ha lite nytt. Tänk att hitta något band som gav samma omvälvande känsla som när man första gången lyssnade på Deep Purple. Eller Sabbath. Ja Beatles. De nyskapande. De finns ju där såklart. Men aldrig på radion. Aldrig mainstream. Man måste vänta och leta efter de äkta diamanterna. Så har det alltid varit. Världen är full av strass. Som glimmar såklart. Men slocknar lika fort. Men nu har man väntat i fyrtio år på något nytt. Punken var väl det sista som kändes riktigt fräscht (uttalas skånskt). Idag verkar alla göra allt för att bli lika bra som en bandspelare. Originalitet saknas. Har aldrig förstått tjusningen. Inte i teknisk skicklighet utan någon känsla heller. Finn smycket av det också. Väldigt lite berör.

Men har du inget att lyssna på kan du ju lyssna på dessa två. Helt OK. Ja rent av bra. Fast tiden har gått. Lyssna på trummorna på Kashmir. Inte är de så märkvärdiga varesig ljudmässigt eller tekniskt. Men förbannat bra ändå serru. Känsla!

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggers like this: