Orkar knappt gå till postlådan och tillbaks. Får lägga mig och vila en stund efteråt. Har man blivit plus åttio (eller nittio?) nu utan att märka det? Ja, troligen.
Men klarar hjälpligt att skotta upp lite för den stora gula pelletstraktorn med en snälle f.d. kabeltattaren i. Men får sitta en stund och pusta efter det också.
Ja och samma sak med disken. Fågelmatande. Annat under en dag. Lite. Följt av vila.
Man är ett vrak såhär i början på det nya året.
Eller “mer av ett vrak”. Man var väl inte i så god form före.
Men har hopp om bättring.
Men packar en order utan att vila. Alltid något. Lyckas faktiskt få till lite HTML också. Tråkigt är förnamnet. Men sådant som alltså måste göra. Valet om man inte vill göra det denna dag är att stämma av bokföringskonton. Helt plötsligt verkar till och med HTML vara att föredra. Se där. Mörker gör ljuset ljusare.
Man får hoppas på morgondagen. Blir ännu en kväll med vila. Jag en disktrasa i soffan. Helvete. Det finns mycket att göra.
Minns när barnen var små. Det fanns en trygghet i att man på något sätt var genuint älskad av någon. Låter egoistiskt såklart men man älskar ju sina barn tillbaks också. Men där i tre/fyra/fem… är känner man ju det där att det verkligen finns någon i världen som behöver och älskar en på riktigt. Sen blir dom ju tonåringar och fattar hur dum man egentligen är men just under de där åren fanns en alldeles speciellt självkänsla eller trygghet som omslöt en. Något jag aldrig tidigare upplevt i livet där tvivlet alltid sår sina frön på bekräftelsens hav.
Fast egentligen var väl allt det där inbillning också. Jag minns en gång. Äldsten ramlade kull ue på gruset. Var tre kanske. Han sprang gråtande mot mig och jag var beredd med både blåsa på luft, lugnande ord, kramar och kärlek. Men han sprang förbi mig och ropade “mamma, mamma, jag har ramlat….”. Man hämtar sig aldrig från sådant… (ler :)).
Men att tiden skulle föra en såhär ut i periferin räknade man kanske inte med. Som gammal gubbe finns man såklart inte ens. Ja och tittar man runt sig på andra gamla gubbars liv så finns e i princip inte de heller. Ni vet “lever x fortfarande… det var länge sedan man hörde något…” Det är i det där man befinner sig nu. Och där skall man befinna sig tills man förhoppningsvis flyter förbi Edsbyn i utspädd askform som kanske gödslar de vackra gula näckrosorna vid Noret.
Nu måste jag faktiskt försöka få till lite mat och sen hämta K. Hon jobbar nämligen. Jag har alltså inget alls att klaga på som bara sitter här.
Nope!