Jag misströstar här på morgonen. “En aning” tänker jag skriva. Ja och kanske är det så. Men skriver det inte. Så kanske är det inte så.
Det är pelletsbekymren som drar ner mig. Det är så jävla motigt hela tiden. Jo, jag är säker på att allt det där ordnar upp sig någonstans där borta men det känns ändå motigt och “där borta” skjuts hela tiden framför nosen på en som en morot i en lina på en pinne framför en åsna. Uppförsbacken hit är fem år skuldsanering, sen komponentkris, ja och så kanske man inte kan värma upp hela huset i vinter så att jag kan sitta här på kontoret. Ta då nästan 30 år av tuff överlevnad och kamp före det. Konkursens efterverkningar. Det är motigt. Har varit motigt ett tag.
Fast sådär är det ju såklart att driva företag. Att lösa saker är den dagliga uppgiften. Varje dag. I varje skede. Det där gäller oavsett vad man håller på med. Men ibland. Man sitter där vid frukosten och känner sig mer som kung av sand än Per Gessle, ja som väl har lite mer än sand på bankkontot och det är lätt att sjunga sådant för. Ja och det har man ju inte själv. Mest sand här. Det ÄR motigt.
“Man borde kanske lägga ner“. Ja man tänker så. Vad är det för vits att göra saker som ingen vill ha, musik som ingen lyssnar på, text som ingen läser…
Hmmm…
Allt blir till sand.
Sen tänker man på allt det där som finns där nere på kontoret och som fortfarande är ogjort. Hur roligt det för det mesta är att förvandla ide till realitet. I nästan alla stunder känner jag ändå en tillfredsställelse. Visst, jag har kanske inte vänner som stödjer mina projekt och följer min musik för att de är hyggliga människor. Jag har kanske inga stora pengar. Ja och jag får inga priser. Men kanske räcker det där? Den där känslan som jag snart kommer att känna när jag går ner till kontoret. Öppnar dörren och går in. En go känsla i magen när jag kliver över tröskeln. Den som säger att det här vill jag göra. Det ÄR här jag vill vara.
Ja jag kör nog ett tag till. Misströsta kan man göra om en månad igen. Eller imorgon vid frukost. Människorna omkring en brukar hinna ikapp (och i fatt) dom också till slut. Som när man spelade där på sjuttiotalet. Det fanns ingen som ville träna. Allt var skit som man gjorde. Dansmusik. Toppen. Men så tar historien tag i det där och dansmusiken blir lite skämmig och skiten vi spelade blir cool och alla som inte orkade komma till träningarna då, glömmer allt om sådant och solar sig i glansen av forntida segrar. “Det VAR så coolt då.“, “Vad coola vi var.” Så sägs det. Så upplevs det. Så pratas det idag. Och så blir det såklart med det som hackas in i sten idag också. Det dagliga. Det motiga. Historien vänder det motiga till segrar.
Så jag packar undan frukosten, går ner för trapporna öppnar dörren och ler för mig själv. Jag har fått ännu en dag på jobbet. En dag i taget. Jag känner stor tacksamhet för den här dan, den möjligheten. Sen får vi (????) väl se om historien ger mig någon slags upprättelse. Själv lär jag inte vara med den dan. Så skitsamma såklart. Skit som glimmar som guld är fortfarande skit. Allt är sandkonst ändå. Förgängligheten, den ökande entropin, det som allt har som slutmål.
Motigt?