Categories
Swedish

Reflow

person using appliance
Photo by Alexander Dummer on Pexels.com

Här snurrar ugnen på eftermiddagen. Reflow. Lödning av komponenter alltså. En ugn som luktar illa. Mycket illa. Men som i alla fall blivit bättre efter många körningarna. Antagligen kommer den att förkorta mitt liv lika mycket som de cigarretter jag dragit i mig genom åren. Troligen mer.

Ett utblås vore på sin plats. Ett hål i vägen och en fläkt. Ungefär. Gjort på en eftermiddag. Ungefär. Liksom. En dag så…

Röker gör jag inte sedan några år. En stor glädje att lyckas sluta med den lasten. Nu, i den här åldern, spelar det väl ingen roll egentligen, men det spar tid och ger mindre gula tak och väggar.

Besett födelseorten Edsbyn idag alltså. Folkets Hem. En av de mer frekventa spelplatserna. För vårt band. I alla konstellationer. Annars möter jag ingen jag känner. Lika bra det. Men åker förbi Edsbyhem, där vi bodde. Ån lika tilltalande som då. Den finns i mitt hjärta fortfarande. Den fantastiska Voxnan. Granen som står där nere vid kanten. Som var lika liten som mig då när man lekte där. Dög inte ens till julgran. Nu stor, stolt, vacker och reslig. En grop under den. Som det gick att gömma sig i. Jag borde kolla om den är kvar någon dag. Minnen.

Fast Edsbyn är inte hemma längre. I morsans lägenhet bor andra. Folk man kände är döda eller glömda eller minnas inte vem jag var. Eller bryr sig längre. Det sorgliga är väl att ingen annan plats blev hemma den heller. Inte här. Inte i Uppsala, Inte i Täby. Inte i Katrineholm…. Man ryckte upp rötterna, stack och satte aldrig riktigt ner rottrådarna i jorden igen.

Men Edsbyn ser modernare ut än det gjorde då för länge sedan. Mindre industrikänsla över själva byn. Bra. Fast utifrån, om någon filmar, TV, då blir det alltid traktorer eller någon på spark som visas i alla fall. Det finn sett avstånd som aldrig verkar gå att riktigt överbrygga mellan stad och land.

Vi handlar på ICA där nere. Länge sedan jag var in sist. En bra affär. Här finns det mesta och det är en trevlig atomsfär. En träffpunkt i Edsbyn. Mycket har ordnats upp här med eller utan handslag och kram.

Den unge hårdrockaren. Ungdomen med långt hår. Han som alltid funnits där och alltid varit ynglingen ser ut som om han blivit fyrtio eller något sådant nu. Ja såklart. Tiden går även för honom. Men kvar, med i tiden, det förändras, går framåt, mot bättre. Klipp dig aldrig vill jag säga men säger inte. Nickar och går mot kattmaten.

Här hemma börjar den gamla kåken på kullen att bli beboelig igen. Värmen letar sig in i väggar och tak så sakteliga. Hulken frustar på där i källaren och de nya delarna verkar göra det som förväntas av dom. Man tackar. Är nöjd med det. Känner ändå lite hopp inför vintern som skall sålla agnarna från vetet.

Just nu känns det som om jag inte skall göra ett dugg under den här helgen. Trött. Lite som vanligt iof numera. Alltid jävligt trött i slutet av veckan. Ungefär som andra efter arbetsdagen slut kanske. Jag har det så bra och lugnt och ickejobbande att det tar en vecka för mig att nå den trötthetsnivån. Kanske så. Kanske inte. Man gör vad man gör.

Synd det där med tröttheten. Annars kunde man ju utnyttja det faktum att studion också värms upp i och med att Hulken står där nere i källaren och är förbannad igen. Göra sig en låt som ingen lyssnar på. Nöja sig med det bara för att få det ur sig. Sådant där man måste göra. Som man inte kan hindra sig själv från att göra trotts det meningslösa i alltsammans. Totalt meningslöst varenda ton och ackord men ändå helt underbart. Som den här bloggen också. Att inte kunna låta bli att skriva. Hur förklarar man, hur får man en människa att förstå den drivkraften, en människa som inte är något alls utan yttre lyft. Som utan klapp på axeln, “du är bra” står helt apatiskt stilla i sitt oändlighetens sociala medier flöde. Hur förklarar man att byggandet av “sandkonsten” kan ha en alldeles egen mening i ett liv. Trotts att den bara finns där en stunden. Ja nästan inte finns alls egentligen. Bara är en blek skugga i tiden. Att man själv, genom sin gärning, ändå finns i den, åtminstone lite grann, där skuggan.

Liksom.

Skriver insändare. Ångrar mig såklart direkt så fort jag trycker på send. Varje gång lika. “Varför i helvete skulle jag skriva det där för!!!“. Den upprepar jag det där “Varför i helvete skulle jag skriva det där för!!!” igen när det kommer in i tidningen. Skäms så at huden knottrar sig och vill hoppa ut för det höga stupet vid Örnberget på direkten. Ja och lovar mig själv “aldrig mer” tills jag klickar på send nästa gång och upprepar processen ett varv till. Muttrar “att jag aldrig lär mig” varje gång.

Fast nu hör jag att ugnen har gjort sitt med kretskorten. Daga att hämta dom och se om de fungerar. Men sen helg alltså. Jag tror faktiskt att jag skall lägga mig ikväll, sen vakna imorgon. Äta frukost. Lägga mig på soffan. Ligga kvar där tills det är lunch. Dricka kaffe, Lägga mig på soffan igen. Somna och sova fram till middagen. Återvända till soffan. Sitta där tills det är dags att lägga sig. Somna och sen sova sött. Så känn det. Möjligen renderar detta en piggare gubbe på söndag eftermiddag när en ny vecka börjar här. Anglosaxisk vecka kan man ju inte längre skriva sedan Putin, födelsedagsbarnet, 70 idag, började tala om anglosaxiska hot.

Svamlat några ord har jag i alla fall gjort här då igen. För att jag måste. För att det inte finns ett val. Fast det varken finns ära eller berömmelse vid regnbågens slut. Kan man älska ändå?

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggers like this: