En helt vanlig torsdag i ett liv. Det händer inte så mycket. Åtminstone inte här på kullen. Klockorna tickar på. Solen går upp och ner. Molnen far fram över himlen.
Fast den här dagen är unik såklart. Den har aldrig funnits förut. Man borde fira och salutera alltså. Ja och kan kan man ju om man vill. Såklart kan man det. Varje dag om så är. Fira att man får vara med. Att man finns. Att andra finns här med en och finns dom också.
Blåtand är annars sysslan. Har inte gjort så mycket BLE (Bluetooth Low Energy) tidigare så det är på tiden. Hur roligt som helst såklart. Skall väl blir en produkt vad det lider. En första med BLE. Men ännu finns det saker att läsa in. Mycket är det. Alla glasögon som finns tillgängliga är framplockade. Gammelhjärna på bristningsgränsen.
Gräsklippningen som jag borde gjort nu under veckan har inte blivit av. Resultat att en stor tugga av helgen går åt till det jobbet. Dumt. Måste skärpa mig med det där. Det spelar ingen roll om man ta ren timme då och då för annat. Det är bara skönt dessutom. Men den där djävulen på axeln vill såklart annat. Säger “jobba på” och sticker treuddden i en så fort man försöker sig på annat som man kan tänka sig göra som inte hör till spåret man är på.
Eventuellt lite värme på rejäla nivå på lördag. Kanske man äntligen då slipper frysa en enda dag i livet. Hurra för det ropar man inte förrän man sett de utlovade temperaturerna på en termometer. Meteorologerna och deras prognosmaskiner lovar så mycket (men håller så lite).
Försöker släppa ut en fluga här på kvällen. Här i huset är det inga flugor som blir kvar inne om jag bara ser dom. Hinner inte tänka tanken ikväll ens innan lillkatten hoppar upp och äter upp den. Naturen har sin gång och jag har min. Men jag har släppt ut några flugor också. Eftersom det säger något om vem man är när man gör den lilla ansträngningen. Sen kanske en trast tog dom samma minut som flygande där ute i det fria. Så är det när livet är en av parametrarna. Man får acceptera. Ja lillkatters beteende också.
Ljungström, popstjärnan från Hudiksvall, gillar inte min senaste låt. “Skräp” brölar han till var och en som vill höra på. Det är han såklart inte ensam om. Jag tror att vi kan vara vänner ändå.
Fast lite studiosug finnes. Här skriver man ju inte låtar för andra. Ja hade jag försökt med det så hade jag nog slutat med den där sysslan redan på 70-talet. Ja och det gjorde jag ju. Men inte börjat igen alltså. Hör man något så hör man skit. Det gäller allt annat jag gör också. Med åren blir det så pass mycket att man definierar sig själv utifrån det där. Fördel: Man har inget att bevisa. Allt gott och bra alltså. Kan man begära mer.
Nu skall jag definiera GATT services så att det står härliga till. Någon skall ju göra det också på en torsdagskväll som denna. Jag är definitivt glad att det är jag. Jag lär vara ensam om den glädjen också. Men det kan jag leva med.