I brännbollen. Fotbollen. På isen. Man var väl med i “klumpen”. Dom som (motvilligt) fick vara med men mest var en belastning. Ändå minns jag en rolig fotbollsmatch på ön. När man var med. Efter skolan. Ja och en rolig eftermiddag i hockyrinken på andra sidan ån också. Fast jag var väl aldrig intresserad av något av det där. Kunde inte uppbåda det där intresset. Gick åt andra håll. Inga tårar för det då, inga tårar för det nu.
Jag var mycket ensam som barn (oxå). Men i mycket valde jag nog den ensamheten därför att jag ville göra andra saker än dom andra. Kände inte behovet av att stå högst upp på kullen helt enkelt. Ja och det fanns mängder av saker att göra (då med).
Fast jag borde ha blivit det perfekta mobboffret. En särling som jag var definitivt. Varför blev jag inte det? Andra åkte dit så det small om det. Så fort de visade en svaghet. Men inte jag. Aldrig. Konstigt.
Kanske fattade jag bara inte. Eller också brydde jag mig inte. Jag vet inte. Men jag fick och har fått vara den jag är under hela mitt liv utan att någon försökt ändra på det med sparkar, slag och hånfulla ord. Åtminstone har sådant inte sagts högt. När jag hört. Eller också har jag kanske bara hört illa. Inte velat höra. Samma lika för mig.
Fast jag mins/tror att jag gick omkring där i den där världen som en lycklig unge. Det fanns så mycket man kunde göra. Jag tror jag insåg redan då att ett liv är för kort för att göra allt det där man vill. Men skall man hinna göra så mycket som möjligt bör man köra igång direkt. Det gick inte att sitta att såsa. Projekten var många.
Fast kanske har jag förträngt saker. Man tror så mycket om sin barndom som egentligen inte är sant. Alla soliga dagar på sommaren till exempel. Massor av dom. Ja och regnade det så kom det en skur. Klart. Mer sol.
Senare när man blev med musiken var ju allt det där “särliga” en fördel. Då skulle man ju vara lite så. När ungdomsgården (Södran) åkte iväg på korpaktiviteter (hockeybockey?) låste de helt enkelt dörren. Jag satt kvar och spelade gitarr. När de kom tillbaks satt jag fortfarande där och spelade gitarr. Hade sällan märkt att de andra varit borta. Ja och jag älskade det. Vad hade jag varit utan musiken?
Fast å andra sidan verkar det ha gått bra för all de som var öppet mobbade. De sitter alla på höga positioner och har nått ära och berömmelse. “Alla” är säkert en överdrift. En del kom säkert aldrig över det dom utsattes för. Men många gjorde det i alla fall. Vann sina segrar över de som försökte sänka dom. Hurra för det. Så i mitt fall kanske man skulle önskat sig lite mobbing ändå. Men än är det väl iof inte för sent. Möjligen då att resa sig efteråt. Bäst när det är och blev som alltid.
Ja och sand (jord) skall ju allt bli till slut. Buddhistisk sandkonst. Göra och sen gå vidare. Ett liv.