Categories
Betraktelser & Berättelse

Murre

Old Gate at Beaver Lodge
Old Gate at Beaver Lodge by John S Turner is licensed under CC-BY-SA 2.0

Bilden av Murre, grumlig, sliten av åren, man ser i princip bara att det är en katt egentligen, kommer till mig. Jag håller på att plocka fram frukost här på morgonen. Hur kommer det sig att minnen från förr helt plötsligt kastar sig på en sådär. Murre. Mormor och morfars katt. Ja en av dom. Den enda jag minns. Kanske fanns det bara den, Jag vet inte. Men troligen fler. Dom jag inte lärde känna.

Men bondgården. “Mormors”. Ämnebo, Ovanåker. Klart man hade katt. Någon skulle ju ta hand om möss och råttor. Inget keldjur. Ännu en hårt arbetande på jordbruket.

Murre med kattungar i köket där på bonnhemmandet. Jag kan inte vara gammal. Ett av de tidigaste minnena. Förälskar mig i de där katterna. Mormor står vid spisen. Mormor stod alltid vid spisen. Fast det gjorde hon antagligen inte i verkligheten såklart. Men jag har inga andra bilder av henne som frisk. Sen när “hjärnblödningen” tar henne är det en annan kvinna. Med bockar. Bruten. Ja och efter den andra stroken, sängliggandes på hemmet. Utan tal.

Såg inte mer av de där kattungarna. Det pjoskades inte på en bondgård. Behövdes man inte försvann man. Som barn med sin naivitet gick man väl på de historier som serverades. Minns dom inte ens. Kanske fick dom nya liv på andra bondgårdar. Men troligen sändes de tillbaks till någon katthimmel.

Egentligen borde man väl ha minnen av att sitta i sin mormors knä. Eller vara ute på promenad med handen i sin mormors hand. Men har inget sådant minne. Jag besökte henne någon gång efter skolan när hon låg på ålderdomshemmet. Lam. Kunde inte prata. Men hon såg hon mig. Jag såg henne. Det var det närmaste vi kom varandra. Men kanske är det bara mitt minne som inte är med mig. Kanske fanns vi närmare varandra. Avtryck i min själ satte det i alla fall inte.

Fast känslan är ändå att hon är snäll. Ingen skrek när man gick i det stora jordgubbslandet och stoppade i sig solmogna söta jordgubbar. Man fick vara. Morfar var strävare. Inget knä. Ingen hand. Ingen kontakt. De sista åren brukade han ta sig en middagslur på vår säng hemma när jag kom hem efter skolan. Jag hade alla mina leksaker där. Jag var ofta sur på det där för att jag ville leka men morfar fick inte störas. Ibland fick man en tvåkrona eller en krona av honom. Men en man som var en fjärran det var han.

Dom dog sedan såklart. Alla gamla gör det. Det hade man lärt sig. Så så förvånande var det såklart inte eftersom dom här två var urgamla. Efter det var “mormors” liksom borta. En morbror köpte. Den förstfödde. En annan morbror flyttade ut. Jag vet att farsan ville köpa också men inte morsan. Andra hade förtur. Enligt henne. Det var noga med sådant.

Ja Murre. En dag kom hon in med halva ansiktet borta. Räven. Skördetröskan. Oturen. Murre försvann hon också. Jag frågade aldrig vart.

Men idag kommer alltså minnet tillbaks till mig. Vi har haft många katter här sedan dess. Men Murre är urkatten i mitt liv.

Sen är det ju så att när väl ett minne dyker upp så ramlar andra över en. Kranen är öppen. Kusinerna som kom hem ibland och hur vi träffades och lekte på “mormors”. Kojan vi byggde i Hästhagen. Vraket efter farsans bilbygge nedanför. Hästhagen, ett litet skogsparti (med indianer (säkert)) som låg mitt på ägorna. Morfar mycket sur över all spik vi gjorde av med. Inte han heller var “gjord av pengar“. Det blå skåpet som kom från kyrkan som stod i “lagårn” och var fullt av grejer. Kanske hade det en annan färg. Spelar det någon roll. Innertaket ovanför svinstian och hönsen. Byggt av sten. Hittar ett väl använt mekano där och lyckan är gjord. Hundkojorna man kunde krypa in i. Jakthundrar. Inget pjåsk. Hönsen. Vita. Ägg. Grisarnas grymtande. Mormor som gick undan och grät när de skulle slaktas. Korna. Hästen. Doften. Hö att hoppa i. Dyngstan. Tunneln som bäcken rann genom under vägen. Stenlagd. Spännande. Ja bäcken också. Ett annat minne. Gula blommor gav mig utslag. Hämta hem korna. Kossan som blev så arg på oss för att vi drev på så hårt att hon jagade oss över ett staket. Jag först, min kompis Håkan sen. Båda med huvudena före över gärsgårn och med benen kvar på andra sidan. Lukten av ko. Varm, lugn, stor kropp att luta ett huvud mot. Kalvarna. Som sög i sig hela handen. Bara söta. Vad visste man då om mjölkhanteringens baksida. Tjurkalvarna hamnade snabbt på matbordet. Blev inlagda köttbullar. Glasburkar. Packningar. Kokning. Tog flera dagar efter slakten. Ja och slotter. Hela släkten var där. Fler bromsar än man trodde det fanns. Bättre mat än till jul. Gofika. Hårt jobb. Huggormar. Alltid sol. Jäkt. Mormfar på harven. Vi andra med grepar och händer vid hässjorna. Eller hölasset som skulle köras upp på skullen. Stora. Man fick sitta på. Hästen som tog fart en bra bit nedanför uppkörsbron till skullen och sprang uppför. Dammet. Höhoppandet igen. Doften av svettig häst. Socker i hästmule. Trött efter en dag i det där.

Man kan såklart fortsätta hur länge som helst efter memory lane. Ju längre man vandrar ju mer saker kommer till en. En ynnest såklart med en mormor och en morfar. Även om dom inte hade så mycket tid med oss barn. Ja i alla fall med mig. Annat kanke med andra. Vad vet man. Det var hårt jobb på en bondgård nästan jämt.

Sen finns det en farmor också såklart. Men inte samma sak. Hon dog när farsan var liten. Kvar fanns två hus i Orsa, skog och mark och släkt. Saker som bara fanns, och stod där. Man förstod väl att det måste ha funnits en farfar också. Men han pratades det aldrig om. Han blev min i vuxen ålder. Nestor. Den “galne“. Han som “läste för många böcker“. Att han föddes här kom som en överraskning för alla. Hans pappa, farfarsfar, föddes också här. Dog i Sandsjö. Enligt släktskrönan besökte han min farmor den dag han dog. Alltså som död. Det ni. I vedboden där i Orsa stod han helt plötsligt och flinade. Då visste Anna, farmor, att han var död. Vad som hände med farfarsfars hus och ägodelar vet ingen. Jag måste göra en ansträngning och försöka ta reda på vilket hus det var han bodde i. För att sätta punkt.

Jag tror jag bär en saknad efter far- och morföräldrar inom mig. Ändå fanns ju “mormors” där. Jag gläds ändå år de barn som har vettiga relationer till gammelfolket. Tänk vad härligt. Mer kärlek. Ingen kan få för mycket. Minns hur morsan älskade våra ungar utan alla förbehåll. Jodå, farsan med på sitt sätt. De var det största och mest värdefulla. Men det där uppskattar man väl bara senare i livet. En självklarhet som barn. Men en del har ju kompisförhållande med en mormor, en morfar, en farmor, en farfar. Kan sitta och prata med dem som en jämlike. Och levba så också. Växa tack vare att dom finns. Uppleva saker tillsammans. Allt sådant sop sen, när dom sitter där som pensionärer, gör gott i hjärtat när man minns, ja och som håller en upprätt under resan genom livet. Hurra för gammelfolket helt enkelt.

Ja en Murre i livet borde alla också ha. Jag kan till och med känna hennes mjuka päls och behöver inte ens anstränga mig för det. Memory Lane… Man får bara inte fastna där. Vår bästa tid är NU.

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggers like this: