Det är märkligt hur man kan känna att vissa personer inte tycker om en första gången man träffar dom, ja också om man själv står där med ett öppet sinne. Eller det där att man kommer in i ett rum med okända och nästan direkt vet vilka man kommer att fungera med och vilka man inte kommer att fungera bra med. Ja det finns ju grader och gråzoner här också såklart. Men i stora drag står det klart efter bara en liten stund.
Jag har funderat mycket på det där om åren. Verkligen ansträngt mig att försöka vara blank när jag träffar nya människor. Låta det bli vad det blir. Men vågar påstå att den där första analysen från intutionen som säger hur “relationen” kommer att utvecklas, eller inte, stämmer nästan alltid till hundra procent.
Är man då en synnerligen icke populär person som jag är, alltså en som de flesta inte gillar, ja då kan ni ju fatta vad de där känslorna gör med ens självförtroende. Inget man kan flina åt ens i sina lyckligaste stunder alltså.
Men man kan ju lätt tänka ut att det där har med en dålig självkänsla att göra men jag själv tror inte på det. Min intuition är mitt starkaste vapen och den har aldrig någonsin svikit mig. Jag liter på den till hundra procent. Utan den ingen “jag”.
Nu träffar jag såklart inte så mycket människor över huvud taget numera. Nästan noll. Ja och ännu mer sällan människor jag inte redan känner på något vis. Blir noll. Så allt det där löser sig ändå. Jag kan liksom sitta här på min kulle och låtsas att jag är en ganska OK person ändå. En som man skulle kunna gilla, åtminstone lite, eller i alla fall acceptera om han höll tyst och stannar på sin kulle.
Mitt intresse för det som händer inne i människors huvud är såklart helt oförståeligt utifrån det här. Men kanske är det just för att jag aldrig riktigt förstått mig på människorna.
Slutsats: Jag är antagligen den idiot som redan grundskoleåren i Edsbyn försökte få mig till.
Fast… just nu har jag inte tid med det där och skall jag knappa mig lycklig.
Så det så.