Städad och “äten”. Nu är det bara det vanliga som gäller. I alla fall till nästa vecka. Man borde greppat sig en semla för att fira friheten. Men kan kanske hitta en på lördag om man nu söker. Helt säkert är inte det sökandet.
Jag har vänner som tjänar och har tjänat stora pengar. Men lyckligare än någon annan verkar ingen av dem vara. Visserligen kan dom resa. Åka i finare bilar. Köpa sig finare hus och lägenheter. Men insidan. Nope. Den gör inte pengar ett dugg åt.
Ändå gläds jag med andras framgångar. Nästan alla som får dem jobbar hårt för dem och är värda det. Så är det bara.
Vi andra nollor är inte det. Svälj den beska medicinen bara looser.
Ljungström har nog hittat vägen han med nu till dom stora pengarna. Bondrock. Jo tamefan där har han något. Ja och och den mer coole gubben är väl värd alla framgångar. Tror jag. Måste bara meddela honom i allt jäktande (varför sker det efter pension för alla) att mina skitlåtar kan han gott placera sist på den där att göra listan. Ja faktiskt efter den positionen också. Dom förtjänar knappast närheten till en mästares händer, åtminstone inte längre än under en endaste nanosekund.
Men nu skall jag dyka ner i mitt. Eller “go in to the void” som det väl snarare handlar om. En resa utan slut och utan applåder. Men min alldeles egen resa. Folk tittar ofta tillbaks och säger att “man borde varit med, borde varit där” men det är här och nu allt sådan sker. Serru.
Lyssnar på denna
under resans gång.