Categories
Betraktelser & Berättelse

Uppmuntran

Guldet äran och ädelstenarna faller från himlen. Men jag är inte intresserad av det där. Det kom en dag när jag insåg det. Den enda önskan jag har är att jag var femton den gången. Men bättre en sen insikt än ingen insikt alls.

Den som tro på äran och pengarna tror såklart att sådant där snack bara är bortförklaringar. Men i varje människas liv kommer åtminstone en dag när ära och pengar saknar allt värde. Har man tur är den stunden inte den sista dagen, den sista minuten i ens liv.

Jag har jobbat med de där drömanställda. De som för lite beröm gör allt för företaget. Junkies på beröm glömmer de bort sig själva och går i uppmuntransfällan varje gång. Cheferna älskar dom. Ja sen pengatyperna. Mest lön är bäst. Förlorare. Alltid fast i alla enkla fällor utan reflektion.

Fast kanske är det bara avundsjuka som skapar de där “teorierna”. Jag har inte fått så mycket beröm och stora feta plånböcker skickade åt mitt håll. Må så vara i så fall. Endast den som levt klart sitt liv och summerat det vet svaret. Där och då finns ingen tid att skriva framgångsböcker.

Men skit samma. Jag tänker varken skriva framgångsböckerna, de om att finna lyckan eller boken om det stora misslyckandet, den om livet i armod eller mina memoarer. Nope. Den här bloggen är mitt forum. Tydligen är bloggar dessutom helt ute. Ja som jag.

Betäller tre pallar pellets på morgonen. Julpellets. Den stora gula traktorn med den snälle mannen i skall leverera på eftermiddagen. Värme i jul. Julfrid. Julklapp till Hulken. Hans julbord. Kanske skall jag slänga in en hundralapp som en julklapp in i eldstaden åt honom också i år. Så stor skillnad vore väl inte det mot pelletsen. Pengar som pengar. Hur som helst. Hulken hurrar hur som helst när jag berättar om leveransen.

Åker varvet runt byn för att ladda upp batteri efter att ha skjutsat ner K till jobbet. En liftande man viftar in mig. Han har missat bussen. Den har inte stannat när han stått där. Han får skjuts ut till stora vägen. Längre skall jag ju inte. Men känner nog nu att om lite mer jul-ande varit inblandad så borde jag väl ha skjutsat honom till Färila. Det riktiga att göra. Men jag gör det inte. Et beslut som kommer att plåga mig. En missad examen.

Hoppas i alla fall att han får skjuts med någon annan. Någon som skall hela vägen.

Men nu skall jag återvända till näringarna. Huset och kullen utanför är tyst som om världen där ute inte fanns. Som att det bara är jag kvar. Att det är så kan man kanske tro ibland annars också. Överlevnadsbart och rätt skönt de flesta dar. En förbannelse och ett djupt hål under andra. Vägen in i glömskan. Den vi alla går. En dag är till och med sådana som John Lennon glömda. Och det går såklart snabbare för oss andra. En generation. Sen borta, Fast det går tydligen att köpa en gravplats som finns där in i evigheten. Lärde mig det i helgen. Men ingen vet vem man var i alla fall till slut.

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggers like this: