Categories
Betraktelser & Berättelse

Fars dag

crop person touch palms with newborn baby on gray backdrop
Photo by Anna Shvets on Pexels.com

Använder helgen till att byta en strålkastare. Tankern är att byta däck också men “örsker” inte mer.

Det där strålkastarbytet innebär front och stötfångare bort för att komma åt en bult som den sitter fast under den. Gör man sådant där för att verkstäderna skall tjäna timmer och därmed pengar? Eller är det bara för att jävlas? Eller blev det bara lite tokigt där på ritbordet? Man undrar. Kanske bara the French way.

Husomhelst bytt nu i alla fall. Gissar att man på besiktningen kommer klaga på den andra sidan nu som ser hur matt som helst ut när den nya kom dit men nu vet jag i alla all hur man byter och behöver inte fundera så mycket innan skruvar och bultar avlägsnas. Hursomhelst kommer det här bli den bil i historien med mest nya delar som kommer att skrotas när det sker framåt sommaren hösten. Mycket nytt har det blivit.

Annars är det mest vila, eller slöhet den här helgen, och jag är fortfarande trött och skulle behöva mer av det där relaxandet. Ingen annan än jag själv skulle väl ens klaga om jag tog den där extra vilan men själv är hård arbetsgivare.

Nåja ganska hård. Inte lika hård som fantomen. Det är ingen. Om jag minns rätt.

I korta glimtar upplever jag den nya tillvaron som den faktiskt är. Förvånas över insikten och njuter av att finnas. Tillvaron är så mycket lugnare och jag kan till och med se ut över ett vintrigt landskap utanför fönstret och känna stor tillförsikt. Marginalerna är andra. Kontrollen större. Livet lättare. Känner stor tacksamhet för det. Vad mer behöver man egentligen än lugn i sinnet.

Fast det kommer såklart att ta tid att riktigt förstå.Allt det här har hållit på alldeles för lång tid för att bara försvinna med en poff. Men kanske finns det något bra i det eftersom man inte tar tillvarons goda för givet.

Gubbpratet på fredagen tar hårt på mig. Orkar inte med mer gubbprat nu på minst två/tre veckor. Tänka sig att sitta på ett ålderdomshem och översköljas av sådant där hela dagarna. Nog fan skulle man böna och be om en dödlig injektion efter bara någon vecka allt. Ja krypa mot närmaste ättestupa om en sådan inte gavs. Helvetet är redan här och över en. Orkar inte.

Fast antagligen är det alltså sådär man låter för andra omkring sig också gissar jag. Stackars människor. Fast jag träffar verkligen inte många människor och jag söker aktivt upp ännu färre. Så de som korsar min väg får nästan skylla sig själva. I allt annat finns jag inte. Åtminstone inte speciellt mycket. Jo här då på bloggen i den eviga monologen. Men varenda ord här är ju frivilligt att läsa. Hatar man mig och mina tankar så går man väl knappast hit eller? Fast kanske. Jag har väl aldrig riktigt förstått mig på människorna. Har kanske försökt under delar av mitt liv. Aldrig riktigt lyckats. Lika så bra det antagligen. Konstigt nog är faktiskt bloggen riktigt välbesökt. Anledning okänd.

Men inga fler gubbar nu alltså på ett tag. Snälla!

UFO rullar här. Visar visar väl bara vilken stofil man blivit. Sitter kvar och fast i det mycket gamla. Mycket sällan numera som jag uppskattar något av den nya musik som kommer. Jo en del metall iof. Det är såklart som sig bör. Det är högst troligt inte den nya musiken det är fel på såklart och det är ju precis som det skall vara.

Av vinterprojekten återstår lite tapetsering och att fixa en balkongdörr. Sen får det bli att krypa in i kokongen igen faktiskt och stanna framåt vårtemperaturers inträde. Där i den kan det kanske till och med uppstå lite tid för sig själv i studion. Total euforisk lycka finns att finna där. Serru.

Fast apropå gamla låtar så dör väl aldrig låtar som den här. Med i den odödligheten hänger väl upphovsmän och låtmakare.

Ja och låtmakare. Ulf Lundell sitter väl och räknar sina pengar och surar. Tycker han är värd mer. Mycket mer. Geni. Tror han får göra som han vill. Skitgubbe!

Trött på fanskapet. Men inte trött på hans musik. Konsten och personen är inte samma sak. Faktiskt. Jo han kommer att leva kvar i sina verk. Har inget att klaga på. Skaplig gravsten. Stort är viktigt för små.

Men fars dag, detta missfoster till dag, är snart till ända. Någon vidare far har jag kanske inte varit. Jobbat för mycket. Men har försökt efter bästa förmåga ändå som de flesta fäder. Man kan trösta sig med att som död blir man bättre och ibland bäst. Men ge några svar på frågorna, nope det är det för sent att ge då.

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggers like this: