Categories
Betraktelser & Berättelse

Dagen

Först en fantastisk sommar, senan sådana här dagar. Man kan omöjligt begära mer av livet. Jag vilar. Läser lite. Äter rester. Dricker kaffe. Sågar och snickrar. Njuter av ett fritt liv i full harmoni med allt annat som existerar.

Nej. Jag begär inte mer. Speciellt inte när veckan innan också varit en fantastisk vecka långt nere i melankolins ljuvliga och härliga dalar. Jag har fått så mycket gjort. Tagit energi. Fått energi. Jämvikten har lugnat mig och lyft mig upp på slätterna igen.

Jag gillar hösten. Jo sommaren också. Och våren. Mer tveksam till vinter. Men hösten. Sinnet liksom lugnar sig. Först det här mellanstadiet mellan sommar och höstens verkliga inträde. Det som kommit tidigt på besök i år. Sen den där tiden när allt mognar. Då man får passa på. Och sist en tid som är som det utdragna vaket hos en döde. Förberedelse för sömnen. Men man säger inte “adjö” utan “på återseende“. Som den förhoppningsfulle idioten fastbunden utanför kyrkans ingång. Han som inte tror. Som måste straffas. Men ändå säger “på återseende“.

Fjärilen ser ut som en barkbit. Men mig lura den såklart inte. Det är allt annat som gör det. Men fjärilar är min sort eftersom jag skall bli en sådan i nästa liv. Jag beundrar. Är allt detta bara tillkommit av slump. Vinbärsfuks säger Google. Men jag vet inte. “Barkfjäril” döper jag den till.

Nu helgkväll. Också den går i vilans tecken. Det var länge sedan man kände den där längtan ut till festerna. Tröttheten och bekvämlighetens spöke har bosatt sig i ens själ. Lite tråkigt. Men ljuvligt om man låter spöket ta den plats det behöver där inne och sen ger sig hän i det man varseblir. Olika perioder i livet. Var tid har sina intressen och sin tid. Tillsammans jämvikt. Som det skall vara.

Nöjd med dagen. “I rest my case” med dem insikten.

Liksom.

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggers like this: