Categories
Betraktelser & Berättelse

Ett album

Börjar komma in i det igen. Sakta. Första dan kändes det som en oövervinnerlig uppgift att “hålla koll på allt det här“. Idag tror jag att jag klarar det. Skulle jag inte göra det så är inte det heller det ett alltför stort nederlag. Man famlar fortfarande lite.

Målet med hösten måste bli att ta sig ner mot lågnivåprogrammeringen igen. Det är där jag hör hemma och trivs bäst. Nära hårdvaran. Andra får ta det andra. Hela syftet alltså med det arbete jag gjort på VSCP de senaste åren. Kill your darlings har det varit. Verkligen.

Men gillar såklart node.js och Python också. Men de har sitt eget helvete de också. Att underhålla koden är svettigt. Säkerhet och en flytande bas gör att man får jobba på. Lite som Windows DLL-helvete känns det som. I C/C++ rullar saker efter att man fått till det. Oftast till och med om man använder tredjeparts bibliotek.

Så mindre Python och node.js härifrån framgent. Måste till en del för node-red support kanske och lite annat, men bara glue.

Synd att båda är så trevliga att koda i. Shooop så har man resultat. Som att köra en bil med automatlåda.

Lika tråkigt i längden.

Inser att jag har låtar nu till ett nytt album. Måste man ju släppa då alltså. Som vanligt bara för att jävlas. Alltid retar det upp någon. Tråkigt, Spretigt, fast jag kan arbetsnamnet få vara. Ingen lär bry sig i alla fall. Utom jag då. Räcker för mig såklart.

Skulle kolla upp en artist nyligen. En tjej. Letade upp. Lyssnade tre sekunder och stängde av. Avfärdade som ännu en sing & songwriter. Insåg där och då att det är precis sådär min musik också bedöms. Tre sekunder sedan är domen där. Skit. Mer tid har man inte på sig. Allt har man däremot emot sig. Tufft för dom unga som vill fram. Spelar ingen roll för förbrukade ocoola gubbar.

Lyssnade förresten på artisten live senare. Skitbra. Turligt nog har jag insett sedan länge att jag ofta har fel. Det fås alltså alltid andra och tredje och fjärde chanser härifrån.

I skogen växer bär. Dags att ge sig ut. Burkar och frysar skall fyllas. Att addera till att göra listor alltså. Hur det skall få plats mer där?

Det bästa med bärplockarturerna är annars kaffet som med fördel intas på en stubbe. Gärna med utsikt och en bulle till. Då och där är livet gott.

Fast nu med. Är det. Livet alltså. Det som är gott.

Finns inget att klaga på.

Möjligen kan man klaga över en rygg som gör ont.

Men just det onda är ju självförvållat.

Man får alltså slå och skälla på sig själv. Spotta på sig. Görs lämpligast i motvind. Lovart. Pissar gör man däremot alltid i lä. Helst.

Liksom.

Fåglarna på kulle har äntligen hittat körsbären. Är mängder av både fåglar och körsbär här. Alla fåglar olika. Hungriga. Väl unt säger jag. Men var var fåglarna tidigare?

Nu får man väl skit för att man härmar Ulf Lundell igen. Skriver om fåglar. Men jag var först. Med råge. Han kan åka söderut och stanna där. Skitgubbe!

Men liv levs inte på bloggar. Liv levs i nuet. Det som var nyss och kommer sen. Som det inte går att hinna fatt. Så avslutar här och hänger mig fast i det evigt föränderliga nuet för en resa dit där ingen tidigare varit. Svårare än så är det nämligen inte att bli upptäcksresande. Man bara öppnar ögonen och hänger med så länge man får och orkar.

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggers like this: