Jag går runt huset och öppnar alla dörrar. Sommaröppet på kullen. Ett speciellt privilegie det där morgonöppnandet som sker med fortfarande känsliga barfotafötter i det av morgondagg fuktiga gräset. Men en present till en källare som inte får känna av mycket av vindar under andra årstider är ett lagom korsdrag genom ett åldrande hus.
Sommar. Så jäkla underbart.
På kontoret öppnar jag två av de stora fönstren. In med fågelsången. Stannar upp en stund och lyssnar. In också med den friska luften. Kanske kan den läka en gubbe i snabbt förfall.
Sen sätter jag på kaffe. Det är ändå fredag. Man får unna sig.
Lyssnar lite mer på fågelsången
Stryker lite med handen över Frasse på utskriften av honom som ligger här på bordet.
Får en klump i halsen.
Fast bra såklart i alla annat. Döden är alltid närvarande. Man kan inte gräva ner sig i ner genom de lättgrävda lageren av skit. Ta sig hela vägen ner i sorgens mörker. Måste leva. Ja och här vill jag vara. Just nu. Kan en människa önska sig mer?
Är det inte fantastiskt att man känner så? Att man får känna så?
Måste flina lite.
Tur att ingen ser mig.
Säger nej till en till intervju. Har varit duktig på det under de senaste åren. Att finnas trots att man inte syns. Att njuta av det. Solitärens liv.
Bravo gubbe!
När man börjar adressera sig själv i tredje person med sina tankar så har man antagligen passerat en gräns. Vägen vidare i den riktningen är att man uttalar allt det där högt. En slags slutstation. Åtminstone stationen innan.
Men fågelsången. Den tar sig med lätthet in i en genom öppna fönster precis som dess kamrat de varma sommarvindarna. Omsluter mig. Mildrar och läker det som gör ont.
De sista dagarna har det konvergerat. Listorna med “att-göra” har inte fyllts på som tidigare. Kanske är jag äntligen på väg mot “klart”. Där, i de fem bokstäverna vilar en befrielse. Paradoxen är att jag redan lever i en slags befrielse.
Men andra “att göra” listor fylls såklart på istället. Man hinner inte allt. Sommaren har i alla njutning också många måsten. Ännu är det långt till höstens befrielse från allt sådant. Men sommar… man är såklart mer än villig att betala priset.
En utkastare har stått på listorna här i många, många år nu. Säkert mer än tjugo. Alltså inte en sådan där biffig typ som står utanför de hotta ställena på Stureplan. Nej en för vatten. Slang kopplas till den. Munstycke sätts på slangen. Vattning av växter där ute går som en dans. Men gissar på att den står kvar där på listan nästa år också.
Men sådant där är inte viktigt. Materia i förfall. Det mesta av det där är bara en hög med skrot på hundra år. Entropin vinner. Därför att den är själva jämvikten. Den enda vägen. För allt.
Ordning är som ett fotografi. Kort. Onaturligt. Overkligt.
Men dags att börja med dagens låtsasvärv. Backuper först. Sen några PR’s. Sen till själva saken.
Höjer min kaffemugg till munnen och tar en lagom stor klunk. Låter fredagen starta.
Är jag trött på människorna eller älskar jag människorna?