Man lyssnar på musik. Idag fryser man dessutom inte. Tjugotre. Grader. Japp, där någonstans går den kanske. Gränsen mellan att frysa eller att inte göra det. Men varmt nog för öppna fönster, nej, det är det inte. Nöjer mig med öppen dörr.
Nöjd så. Men knappar annars frenetiskt på mitt gamertangentbord. Fast inte inne i det där riktiga flytet. Långt ifrån. Får kämpa för att behålla koncentrationen. Kanske beror det på att tvåan skall tas under dagen. Den andra sprutan. Boost. Det behövs inte mer för att jag skall tappa koncentrationspoäng. Känslig. För att något annat ligger där i kön. Det är därför jag gärna gör det tråkiga först. Tur. För då blir många måsten gjorda. Men tyvärr blir det mindre kul kvar. Hinner inte alltid fram dit. Världen består av för många tråkiga moment.
Fast lyssnar och tittar lite på Innovation Week X också. På eftermiddagen innan hälsocentral. Efter mat. Och det är riktigt givande. Det är inte alltid sådant där är det. Men det händer saker här ute i obygderna. Det tror jag alla är överens om. Nivån är på väg upp liksom. Det är inte bara getost och hemslöjd längre.
Nope!
En annan irritation är att datorn hänger sig stup i kvarten. Vrålhängning. Dödens död. Ett av de där backup och synk programmen som ställer till det. Megasync. Klarar inte stora filer. Ja jävlar. Verkar sluka minne när de hamnar först i kön. Hittar en inställning där de största filerna utesluts. Testar hur det går då. Hoppas. Ännu. Men ser lovande ut.
Men på spåret fortfarande. Veckan har två dagar kvar dessutom. Plus kvällen, alltså nu. Det finns hopp. Kanske når man 100% imorgon. Presterar mer än förmåga.
Träffar ju faktiskt lite människor idag på hälsocentralen. Får en klar känsla av att sitta på ålderdomshemmet. Vilket de där lokalerna ju defakto också är. Nope klarar nog inte det. Måste se till att äta riktigt onyttigt härifrån och kanske börja röka så att man säkert inte hamnar i den sitsen. En snabb död är bättre än en långsam. Eller hur. Synd bara att det är så mycket man vill göra också innan.
Man pratar idag om att ha nätverk omkring sig. Däri ligger mitt problem. Jag har aldrig haft det. Inte i någon större omfattning i alla fall. Det är mycket ut och väldigt lite in. Har alltid varit. Håller de på så många år så inser vilken dumskalle som helst att man borde skita i alltsammans. Men inte jag då alltså. Jag fortsätter att skicka ut.
Dumskallar. Jag och några till.
Går jag in på sociala medier så dyker det såklart uppe en massa av mig kända namn. Klickar jag inte på några av de där så får jag inga kontakter. Tomhet. Jag tänker att det borde vara samma sak för de som listas. De borde få mig som förslag de också. Man behöver inte tänka efter så länge för att fatta hur det hänger ihop. För inte väljer dom undertecknad. Lite sorgligt. Tillbaks till högstadiet och uttagningen av lag till fotbollen. Man var en i “surven”. Det var liksom inget bra att få “surven”. Inte ens ett tröstpris.
Men jag klickar på de där förslagen. Då ser det i alla fall ut som om man har “vänner” för den om inte vet hur det hela gick till. Men nog kryper jag lite väl hårt inför den bistra verkligheten allt i mina egna ögon. Vart tog självrespekten vägen.
Trots det glädje alltså. Hur är det möjligt?
Peppar peppar ta i trä. Ingen hängning på flera timmar nu. Hoppet lever.
Bilden ovan föreställer ingen bomb. Nope. Bara en oskarp bild på en skål med en använd trepåse. Men något säger väl en sådan bild också. Speciellt om man berättar en historia kring den. Eller funderar över den. Varför är den oskarp? Vad var det för te? Vem drack det? Vilken dag var det? Vem sydde duken skålen står på? Var odlades teet? Är det en fläck där på duken? Vem sydde duken? Går fläcken att tvätta bort? Ja man kan nog använda ett helt liv till att fundera över det där. Så stor skillnad är det väl inte att göra det mot att göra sådant de flesta av oss pysslar med varje dag. I alla fall om vi tänker efter, funderar, om hur viktig vår gärning egentligen är. För mänskligheten. För planeten. För universum. För oss själva.
Liksom.