“Bra”. Nä. Jag tror jag aldrig hörde sådant innan jag flyttade, 78. Hösten. Katrineholm. Elteknisk linje. Det skulle läsas in. Ett och ett halvt år. Ett halvår preparandkurs först. Man var ju tjugotvå. Gammal. Minnet kort. Ingen aning om man skulle klara det där. Repetering behövdes.
Men här. Matematikläraren sa “bra”. Fysikläraren också. På Svenskan läste de upp mina uppsatser. Det applåderades. Jag rodnade. På litteraturkurserna matade läraren mig med massor av böcker. Olika. Lyssnade på det jag tänkte om dom. Hur jag resonerade. Var genuint intresserad. Det hade aldrig någon varit förut. Var mina alldeles egna tankar verkligen värda att lyssna på?
Vi var en brokig samling. Från hela Sverige. Ja från hela världen. Någon sa att han – men kanske var det en hon – hur-som-helt, att dom skulle söka till högskolan eller universitetet när de läst klart här.
“Kan man det?”
Uppmuntran. Mer “bra”. Jag börjar dricka kaffe. Köper ett uppslagsverk som tar en stor tugga av studielånet. Medför definitivt svält i slutet av terminen. Dumt. Men fler böcker än vi någonsin hade hemma äger jag nu. Rikedom. Älskar att bläddra i det där uppslagsverket. Onödigt. Fler böcker köper jag på bokrea. Billigt. Röker för mycket. Marlboro. Men ligger i. Blir vegetarian. Hittar något annat än musikern inuti mig själv.
Står där längst bak på klassfotot såklart. Den där första hösten. Letar mig alltid dit. På alla bilder. Längst ut till höger där bak. Ser inte så rädd ut som jag kände mig. För visst var jag väl rädd så in i helvete där? Det fanns ingen återvändo. Åtminstone inte med äran i behåll.
Åker till England första sommaren. Jobbar där en härlig fri och skön sommar. Hade jag inte bestämt mig för Uppsala och fysiken redan innan jag åkte så hade jag nog stannat.
För jag kommer in på mitt förstahandsval i Uppsala. En helt vanlig sommardag ligger det oansenliga intagningsbeskedet där på golvet. Aldrig har jag känt en sådan eufori och glädje över något. En sådan revansch. Men kan man klara det där? Tvivlet tiger inte still. Såklart.
Men på den här bilden vet jag inget om det där. Men älskar alltsammans redan där. Men inte kaffe. Men snart kommer jag inte klara mig utan det jag heller som alla andra där på bilden. En kanelbulle och en kaffe. Fika med de andra. Att höra till en stund.
Vi har en lite fest som avslutning. Sparris och kokt potatis till mig. Vegetarianer… suck. Tycker man på serveringsställena. de andra får festmat. Sådant där skall bli bättre. Men det vet man inte då. Sen går man därifrån. En kaffe, en bulle några hej. Jag jobbar en sommar på ett vattenlab.
Några träffar man igen. Som det brukar vara. De flesta vet man inget om. Hur gick det? Det finns lärare man borde tackat. För att de förändrade ens liv. Och kanske gjorde man det. Tog i hand och tackade. Troligen. Men tillräckligt? Knappats. Studentmössor. Blommor. Hurran. Icke. Det är 70-tal.
Tänk om jag inte sett den där annonsen om Katrineholms Teknisk skola i Ljusnan den där våren 78. Hur hade det blivit då? Hade jag stannat kvar på fabriken? Aldrig fått höra ett “bra”.
Tillfälligheterna gör livet. Bläddrar man i en tidning kan det förändra ens liv. Men man får såklart handla också. Där har man ett eget ansvar. Utan det händer inte annat än att man passivt noterar. Som en tv-serie. Som ett socialmediaflöde. Som en fotbollsmatch.
Nu i Los är alla cirklar slutna såklart. Här säger heller aldrig någon “bra” till någon annan. Men jag har levt på de där åren i ett helt liv nu och kan nog göra det resten av tiden jag har kvar också. Tacksamhet och glädje är det jag känner.
Amen liksom.