Categories
Betraktelser & Berättelse

Loslimpa och kärnvapen

En gång var jag en ung man. Bodde i Edsbyn. Los var fjärran. Kunskaperna sträckte sig till att Loslimpan, bussen, gick hit. Man hade klasskamrater som tog den morgon och kväll från och till byar som Håven, Lobonäs och Lövriset. Vackra namn. Men visst, man anade att de fortsatte sin färd också bortom de där småbyarna. Till ett avlägset mystiskt Los. (Nope, visste inget om förbannelsen då).

Sen matstället i Los. Det var känt. Lokatten. Där kunde man få en finfin söndagsmiddag. Och folk reset dit. Vi med tror jag. Men såhär efter sextio kan man aldrig varit helt säker på sina minnens riktighet. Kanske var det någon annan som gjord det. Man hörde det berättas. I alla fall var köket känt för sin förträfflighet. Så mycket är jag i alla fall säker på.

Los var rött sas det. Ett “kommunistfäste”. Efter att ha flyttat hit så fanns dock bara en att finna. Erik på sin cykel. En vänlig man. Ja och “kommunisten” kallades han väl av vissa. Jo jag sa väl det jag också. Mest för att jag är så förbannat dålig på att minnas namn. Men sant också kanske. Jag tror han var representant för “partiet” i Ljusdal under en tid. Men också det kan jag ha fått om (bak/bock)foten. Vi tog en pratstund när vi såg. Alltid. Mest eftersom han alltid tog en pratstund med alla. Jag minns när systemet inte vill bekosta hans byte av hjärtklaffar. Han fick betala den där operationen själv och göra den på en privat klinik i Danmark. Fanns något sorgligt över det hos en man som kämpat för och trott på det allmänna och solidariteten människor emellan.

Men han är borta nu såklart. Som så många andra efter vägen.

Loslimpan stod väl inte direkt högt i kurs i Edsbyn. Vi hade en egen. Såklart hade vi det. “Svens limpa” hette den hemma. Från Elektrobageriet. Godare. Fick man tag på en färsk “mixkaka” från samma ställe reste man iväg till de sju himlarna som efter en injektion av olagliga substanser direkt i blodet på en skitig förortstoalett. Ja i alla fall om man också fick några skivor Samsö att lägga på det ännu varma brödet. Ja och oftast fick man det på den tiden.

Sen lärde man sig såklart att äta Loslimpa också. Det var ju den som fanns att tillgå här. Gick i den med. I alla fall under den tid också den gick att få färsk och fortfarande varm efter ugnars och bagares farscinerande magi.

Nu är det “Bull-Olle” som står för limporna.

Men “Gutten”, “Kommunisten”, “Sten” och de där andra gubbarna finns inte längre här i byn. Nu har man själv blivit en av “de där gubbarna”. Tänka sig. En som bara finns men som det väl inte är tså mycket nytta med egentligen.

Pratar med en kamrat på fredagen. Han berättar om “de unga tjejerna” på jobbet som oroligt undrar över efterverkningarna av hans nu avklarade cancer och hur han skojar tillbaka. Och nog tänker jag också på de där tjejerna som “unga”. Trettiofem till fyrtio enligt min kamrat. För inte alls så länge sedan minns jag att jag den avsmak jag kände när en annan kamrat sa att de där damerna i fyrtioårsåldern han tränade tennis med var riktigt sexiga. Fyfan liksom, “gamla tanter”. Så tänkta men då. Annorlunda idag. Annorlunda hela tiden.

Men även om mitt alias “ocool gubbe” kommer just ifrån det där, alltså vilken position man sätter sig på när man själv står på och tittar på sin egen person, så känner man sig ju aldrig riktigt gammal där inuti. Jag har gått och väntat på den där “nu är jag vuxen” känslan ända sedan tretti. Men den innfinner sig aldrig. Kommer antagligen aldrig att göra det. Det värsta är väl antagligen att det här landet styrs av folk med samma tankar. Ja att till och med de med koderna till kärnvapenen innerst inne är omogna fjortisar. “HJÄLP” liksom.

Men veckan då? Det vanliga såklart. Inga utsvävningar såhär “veckan före lön“. Fast i stort sett så handlar det väl om den sista veckan nere i träsket. Bättre tider ekonomiskt härifrån och framåt. Man kan känna stor glädje för sådant. Eller lugn. Färre tunga stenar att bära. Mindre oro. Hade man inte redan sovit så bra som man gör så… ja så hade man sovit bättre. Men jag vet inte hur man påverkas av lugnet. Det var så länge sedan jag helt och fullt fått befinna mig där. Men får alltså veta snart.

Men veckan alltså. Jo två webinarier. Månadshandling med årets första plantskolebesök. I allt annat bara det vanliga. Det där att förändra världen alltså. Men det är ju vardagsmat. Låtsasjobbet. Men älskar det vettu.

2 replies on “Loslimpa och kärnvapen”

Fint skrivet om Erik. Kände inte till vilken partifärg han hade men han och Berit var väldigt bra grannar.

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggers like this: