Categories
Status från just idag Swedish

Jag är programmerare!

Gamla o-coola gubbar från Los är uppe den här tiden. Vaken. Japp. Har dessutom fyllt pellets. Det blir kallt i natt. Har faktiskt inte ens somnat på soffan ikväll. Vad sägs om det!? Men trött nu såklart. Det är den tid när unga börjar komma igång. Man minns fortfarande hur det var men man kan liksom inte längre uppbåda varken kraften eller entusiasmen. Men startar man dagen med en tårtbit till den födelsedagsfyllande sonens ära och sedan låter sig plågas av en sjukgymnast en timme senare så tar det på krafterna för en i (övre) medelåldern. Förresten är det tveksamt vad man skall skriva där eftersom medelåldern verkar förflytta sig framför mig och alla 50-talister med 40-talisterna. Förr var man riktigt gammal vid den här åldern. Nu är man nästan ung. Allt tack vare 40-talisterna som aldrig kommer att acceptera att bli ansedda som gamla. Bara blir yngre och hela tiden och upptäcker nya sätt att förverkliga sig på. Det är bara att tacka och ta emot för oss andra. Men nästa år har dom gått i teknisk pension hela bunten. Det kan dom inte komma ifrån. Är man pensionär är man defakto gammal. Jovisst man kan vara ung inuti. Det är nästan alla. Morsan var 20 ända till slutet. Det är som bäst när man är intakt och nöjd med den där inuti. I alla fall om man är någotsånär hel där inne eller i alla fall omplåstrad och blåst och kramad på.

Jag gillar människor. Att se människor utvecklas. Att putta på människor så att deras jordskred sätter igång. Mitt yrkesval är därför rätt konstigt. Programmerare. Men egentligen handlar nog sånt där om att kompensera. Man är en komplex person. Fast man finns på fejjan. Det är jämvikt det handlar om. Gräver man ner sig i teknik så uppstår behov av känslor och mänskliga interaktioner. Tvärt om också såklart. Psykologer gräver antagligen rätt mycket eller gör andra sådana saker. Eller möjligen programmerar dom drivrutiner på fritiden.

Den andra delen av mig har ett stort behov av att vara ensam. Sanningen är nog den att just känslan av att vara ensam är den största inom mig. Den är alltid nära. Det spelar liksom ingen roll vad sammanhanget är. Det slutar alltid med att jag känner mig ensam och som inte med i gruppen. Utanför. Varför har jag frågat mig själv. Fans det en tvilling där i livmodern som jag tappade taget om. Vad söker jag där egentligen? Jag vet inte. Men jag vill ju också vara ensam. Jag måste det när jag programmerar, skriver, gör musik, vandrar. Jag är kompis med mig själv. Trivs och är trygg där. Men ändå finns den där känslan där. Någon sa i kväll på TV att på en öde ö och som ende människa finns det ingen anledning att måla tavlor, göra musik eller skriva dikter. Så är det inte för mig. Jag måste göra det där för att fyllas av kicken och känslorna och för att jag faktiskt måste. Kalla det tvångstankar om du vill se det sjuka i det. Kalla det kreativitetens spöke om du vill se det mer positivt. Presentationsfasen påverkar inte det där. Det är två olika saker. Gillar någon min musik, texter, programkodsrader eller vad det nu är så har det inte så mycket koppling till den första delen alls. Egentligen spelar det ingen roll alls. Man måste lära sig att bry sig lika lite om beröm som om negativa ord. Åsikter. Det man gör måste man göra ändå.

Jag vet att jag är en bra programmerare, problemlösare, systemerare och arkitekt. Där ligger min yrkesstolthet. Som arbetslös är det ändå där som mitt liv bombarderas och får smäll efter smäll just nu. Är det 200 eller 300 som ratat mig vid det här laget. Dom som inte ens kollat upp vad jag kan. Inte ens velat träffa mig. Visst är det lika med musiken och med det jag skriver. Ingen bryr sig om det heller men programmeringen är min identitet. Jag ÄR inte musiker eller skribent men jag ÄR programmerare. En som inte behövs längre tydligen det är sant. Men jag är fortfarande programmeraren och jag är fortfarande jävligt bra på att programmera. Känner fortfarande “fuck you” för varje nej eller uteblivit svar och så länge jag gör det så är allt bra. När jag inte gör det. Då blir det värre. Då klarar man sig inte ensam längre. Jag som alltid känner mig så. Bävar för den dan.

Jag ÄR också företagare men inte beredd att ta samma chanser som förut. Därför är jag arbetslös för första gången i mitt liv med företaget vilande (vilande märk väl). Jag har slutat skämmas för det. Men egna misslyckanden beror inte enbart på en själv. Man måste ha bra människor omkring sig för att lyckas. Steve Jobs var ingen utan Woz. Vi behöver alla vår Steve eller om det nu är Woz. Vi behöver alla bankmän som tror på oss, andra som tror på oss och som stöttar och pushar på. Vissa av oss lyckas aldrig hitta just den där kopplingen och kanske är det just där ensamhetens kärna är. Jag vet inte. Just nu skiter jag i det också för min bok ligger där upp och väntar på att jag skall gå upp och läsa några sidor i den…

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.