Categories
Betraktelser & Berättelse

Nationaldag

Lite får man ändå vifta med den norska flaggan idag. Det är ändå 17-maj och lite norsk är man ändå. “Törns Hans” eller Hansen Törn. En förfader på morsans sida. Men överlöpare står han noterad som. Det är väl detsamma som desertör. Inte så där hedervärt. Men tillräckligt länge sedan för att han skall ha fått förlåtelse vid det här laget. Sen en norsk man i en dansk arme’… Ja vem som helst kunde kanske bli “överlöpare” med hedern i behåll där och då. Napoleon krigade för fullt i Europa också. Men vad fan vet jag. Kanske kommer släktens stora fega hjärta, djupt rotad i en sådan som mig också, därifrån.

Men en del norrmann finns i mitt blod alltså. Vad mer vet jag inte. Orsa, Ovanåker, Norge. Lite Bollnäs. Galenskapen verkar ha sitt ursprung i Bollnäs. Som Edsbybo var man på det klara med det redan som barn. Att man själv bar på den var väl klart för alla utom en själv.

Törns Hans har ett berg uppkallat efter sig. Eller om det är sonen. Eller någon annan. Skit samma. Berget finns där. Bortåt Ejheden. Vacker plats. Det enda som finns kvar där till Törns Hans minne är det där berget. Jo kanske en jordkällare. Dom brukar överleva människor och byggnader med råge dom där. Fast ett skapligt monument över en överlöpare är ett berg. Eller om det då är över hans son. Den här kullen jag bor på lär aldrig kallas Åke Hedmans kulle hur jag än knappar på. Nope. Fast den de facto nästan är min. Nåja.

Jag har lyckats befinna mig i Stockholm flera gånger under den här dan. Det har alltid varit vacker väder. Stockholm har skrattat och de vackra norska flickorna har fyrat av vackra ljuvliga leenden också mot en gammal gubbe som mig. Möjligen har de känt igen en “landsman” där i blodet. Men troligare är att de bara varit glada och själva känt sig vackra och därför kunnat kosta på sig ett utkastat leende också mot en gammal ful gubbe. Jag har nästan alltid varit realist. Tyvärr sådana där gånger. Tru för det mesta.

Fast glädjen. Stoltheten. Den som norrmän känner för sitt land. Går man där i Stockholm vid Kungsträdgården så bubblar det av den där stoltheten och glädjen. Man lyckas liksom balansera på rätt sida om det där nationalistiska. Byter man ut de norska flaggorna mot hakkorsditto blir det såklart inte lika roligt längre. Men samma nationalism. Samma hänförelse. Svårare att förstå. Anledningen till att jag inte klarar av en Svensk motsvarighet. Sjätte juni blir så högerpolitiskt och så nära det där man vill hålla sig borta ifrån. Länge leve konungen och den ende guden som utsåg honom. Suck.

Sen nationalism. Den kräver att man känner sig bättre än någon annan. Norsk lillebrorkomplex är verkligen jobbigt när det poppar upp och blir synligt vid ytan. Mer och mer verkar det bli av det där också. Fast vi egentligen är ett och samma. Alltid varit det. Man måste kunna glömma gamla oförrätter. Förlåta. Gå vidare. Tro på tillsammans.

Fast idag regnar det såklart. Synd. Men bra i smittskyddshänseende. Det finns bra saker med allt. Ibland behöver man inte ens leta.

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggers like this: