Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller

Själen

brown concrete building on top of hill during sunset
Photo by KEHN HERMANO on Pexels.com

Han sitter där framför mig. Han. Djävulen. Vill att jag skall skriva på. Ja “han”. Konstigt. Djävlar är av han-kön. Just den här också. Anledningen till det har jag ingen aning om. Nog har man väl mött tillräckligt många kvinnor i sitt liv som har kvalifikationer att tillträda den posten…

Nope. Jag tror inte på djävlar och gudar. Lika lite som på tomtar. Åtminstone materialiserade. Men sitter här, ja det gör han. Man skulle nästan kunna tro att han är verklig. Det ryker förresten lite ur håret på hans huvud. Bockfot på vänstern. Bister min. Tecken goda som något på att detta verkligen är en djävul och inte Jesus.

Men jag vill såklart inte skriva på. Det där med evigheten låter inte så bra. Dessutom gillar jag min arma själ. Ja egentligen har jag väl aldrig sålt mig. Eller jo. Vem har inte det? Säljer oss gör vi väl hela tiden. Varje dag. För lön. För boende. För kärlek.

Fast det här är liksom mer på allvar. Lycka och välgång och stora framgångar mot en själ. Så säger han den här djävulen i alla fall. Allt blir bra, seså, en signatur bara.

Men jag tackar nej. Han tittar surt på mig. Det ryker ännu mer där på huvudet. Ögonen är som glödande kol när han skjuter iväg stolen med en smäll och går. “Tjena” säger jag. Sen var det inte mer med det där.

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggers like this: