Categories
Betraktelser & Berättelse

Tiden

Tiden liksom rycker till och knycklar ihop sig lite. Jag, en ocool gubbe på en kulle, tittar förvånat på. Men det är OK såklart. Jag har varit med om lite av varje vid det här laget. Tål dylikt utan att bli mer än aningen lite förvånad alltså.

En helg har gått. En ny vecka är i vardandes. I alla fall är det så för oss som räknar veckorna efter Anglosaxiskt mönster. Det där med vilken dag veckan börjar på. Vilken den slutar på. Förr, om den började eller slutade med en vilodag. Här alltså start på söndag. Vilodag fredag kväll och lördag. Ja, sovmorgon söndag får väl räknas med. Men sen så. Jo. Åtminstone låtsasarbetsvecka.

Snö dundrar ner från taken på gammal skola. Det gula huset på kullen rister. Liksom skuttar uppåt när det släpper och far iväg. Kraftfulla brak när den slår i backen. Tur tycker man att garaget fick bli oanvänt i år också. Annars är det nu man skall skotta en där tunga blöta packade snön som faller framför portarna. Nu kan man lugnt avvakta och låta våren göra det jobbet. Det är ingen brådska. Gott att jag inte hann med de där snöskydden där alltså.

Men det är gott. Livet. Dagar passerar. Tvåndrafemtiotre till frihet. Fast de som levs nu är en gåva de med. De blir ingen större gåva dagarna där borta. Att leva nu är det viktigaste. Annars nåt man aldrig fram. Eller har alltid redan sprungit förbi. Båda rätt dumma att ägna sig åt.

Men sova bör man också. Som nu. Varför inte liksom.

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.