Jag åker österut, mot soluppgången, idag tidigt på morgonen. Som en omvänd cowboy, en som vägrar att rida västerut mot solnedgången. Jag säjer tjena åt brorsan när jag åker förbi honom. Han lever ju så han skulle egentligen kunnat höra det där hejandet. Men vill nog inte höra. Sen farsan, död sedan länga. Hej på dig! I Samuellsfallet finns du och kommer alltid finnas. En räcka andra hus efter vägen där andra bodde men som inte bor eller finns där mer. Förnöjsamheten t.ex. Borta. Men aldrig glömd.
I Edsbyn vinkar jag till morsan. Nog finns en del av henne kvar i Edsbyhem alltid. Helt säkert. Men borta hon med sen många år nu. Fast jag åker inte in efter Långgatan. Förr gjorde jag alltid det. Men Edsbyn har lämnat mig. Det finns så oändligt få kvar som jag känner. De jag har kontakt med är nästan nere på noll. En person gör ingen by. Ändå levde man såklart en viktig del i sitt liv här. Men jag klarar inte av att leva bara på minnen. Behöver nutid och framtid och hopp. Därför, alltså, som jag bara åker vidare som om det inte fanns några minnen kvar efter den där centrala vägen.
Att jag åker iväg idag är noggrant pandemikalkylerat. En månadshandling istället för flera veckohandlingar. Jo det måste vara bättre. Sen är deltagarna på dagens turne reducerade till bara jag istället för både K och jag. Eftergifter för virusattackens härjningar.
Väl nere i Bollnäs. I en mataffär konstaterar jag att folk sköter sig bra. Ja det tycker jag. Japp, försöker att göra det jag med. Kanske beror det på den tidiga timmen. Kanske har människor faktiskt fattat allvaret. Ut ur butiken kommer jag i alla fall utan allt allt för mycket kontakt med mina medmänniskor.
Gravarna på kyrkogården på väg hem. Jag sjunger om det där i låten E4’an Hem. Den sista biten. Så jäkla många som ligger här. Fast ändå gör dom ju såklart inte det. Det är bara stenar och minnesplaketter, aska och kalla vindar här. Men jag vill ändå hit. Fast det handlar om någon dum gammal tradition bara. Det känns bara tomt när jag står där framför gravarna efter morsan och farsan och mormor och morfar bredvid. Nope jag hejar hellre på farsan i Samuellsfallet än på en kyrkogård. Samma sak med alla dom andra.
Halt som rackarns i Voxna under hemresan. Jo man kan nog kalla det isgata. Har rätt taskiga vinterdäck och det gör inte saken bättre. Men jag tar mig uppåt och hemåt helskinnad. Handlar mest om anpassad fart.
Den där julturen med bilen. Den när man handlar maten till julen. Den är viktig. Man vill att bil skall hålla åtminstone dit. Efter julen blir det inte lika viktigt om än en definitiv nödvändighet att den brummar på och går framåt den där bilen. Alltså infinner sig någon slags frid och någon slags tacksamhet när jag kommer hem och parkerar den gamla röda. Hemma. Jul. Mer än så önskar jag inte av en jul.
K har fått ett julkort från en gammal pojkvän under alla år jag känt henne. Det kommer ett i år med. Vi pratar snart 40-år av julkort då vi flyttat runt i Sverige. Nope, ingen av mina gamla flickvänner är i närheten av det där. Glömde mig samma dag jag försvann. Men av den uthållighet K’s gamle pojkvän visar kan man sluta sig till att K nog borde valt den julkortsskickande istället för mig. Men som vanligt väljer alltid kvinnorna inte den bäste utan den sämste. Alltid. Vad är det egentligen med kvinnorna?
Fast tur för en sådan som mig såklart.
Fast så säger mördare och våldtäktsmän också såklart.
Alla strulputtar.
Men nu är det jul här på kullen. Tamefan är det inte. 2020. För många ett underligt och kämpigt år. Tusentals har drabbats av sorg det här året. Ett eländigt år. Ett mannaminnesår eftersom vi kommer att minnas och prata om det här året i en generation framöver. Sen tar det tre eller fyra generationer till för att glömma. Glömskan inleds alltid med att den siste som kan berätta hur det verkligen var lämnar oss. Men risken är att 2021 kan bli värre eller åtminstone likartat. Kanske sträcker sig allt ännu längre in i framtiden. Prövar oss på allvar.
Här på kullen har allt varit ungefär som vanligt. Det går inte att klaga på det här året. Det har funnits sämre år på den här kullen definitivt. Gissar dock att detta faktum mest handlar mer om tur än något annat.
Men jag måste tro på bra framöver. Om man inte gör det hur orkar man då leva. Någonstans där borta blir allt helt enkelt bättre, ja rent av bra, igen.
God jul på er!
/Ake