Categories
Noveller

En pilsner och en macka

bokeh lights
Photo by Kristina Paukshtite on Pexels.com

Varje gång du säger något ont eller dåligt om en annan människa så förkortas ditt liv mer än om du rökt ett paket cigarretter om dan under ett år…”. Ja han sa så. Lutade sig fram emot mig med hela sin gänglighet. Sa det där med en raspig röst och vattning ögon som såg rakt in i mina. Nädå, han var ingen guru av det där traditionella slaget. Bara ett fyllo som stank av gammelsprit, piss och för få duschar.

Han hade slagit sig ner vid mitt bord på det gamla slitna fik jag alltid brukar besöka när jag är i Stockholm. Ja det med de godaste kanelbullarna alltså. Han hade bara helt plötsligt och utmattat dumpit ner på stolen mittemot mig. Jo jag satt ju där ensam. Stolen var ledig. Inget konstigt med det. Sen hade han sett på mig och sagt det där.

Ja det är säkert sant” säger jag men får inget svar. Sen sitter vi där och ser på varandra. Tekla, hon som äger fiket, 87 i år, men still going strong, säger åt min nye bekantskap att han skall lämna mig ifred. Men jag säger att det är OK och beställer en pilsner och en macka åt mannen när jag får mitt eget rykande heta kokkaffe och mina bullar. Jodå. jag tar alltid tre. Hoppar lunchen. De är så goda.

Sen säger vi inte så mycket mer. Ägnar oss åt macka, pilser, kaffe och bullar. Och när jag sätter på mig jackan, jag skall med tåget hem snart och måste ta mig till centralen, så tackar jag honom. Men han har somnat där i stolen. Så jag går ut, ut dit till gatorna, där de kalla vindarna jagar utbölingar som mig eftersom sådana som jag egentligen inte hör hemma i den här staden och är ett lätt offer för baltisk rå fuktighet som tränger in under och in i allt. Lyssnar man alldeles så lite så lär man sig något varje dag tänker jag när jag slinker ner för trappen ner mot den skramlande tunnelbanan. Hemåt alltså.

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggers like this: