Categories
Betraktelser & Berättelse

Självmordsbenägna tanter

Tanterna blir så deprimerade den här tiden på året att de försöker ta sina liv. Gärna med mer eller mindre våldsamma metoder. Duns och så ligger de där utslagna på golvet. Krukan i spillror. Jord utspridd en meter omkring sig. Ofta en stam som har fått en osnygg fraktur långt borta från läkning och hjälp. Ledsna blad här och där tryckta i vanmakt ner mot kalla låtsaskontorsgolv.

Det är synd om dom. Dom borde få ljusterapi. Tusentals lumen. Den här gången står kandidaten dock i plastkruka. En gammal påskkruka. Som klarar sig. Gul. Redan innan självmordsvågen hade vi, eller jag, brist på krukor. Det mesta används redan. Som den här då. Påskkrukan. Ja, att växa i en gul kruka, galningarnas färg, jag älskar gult btw (min favortifärg), hjälper väl kanske inte en vinterdeprimerad tant. Pelargon.

Men det har såklart med vattning att göra också. Vinter. Mindre vatten. Det torkas ut. Plastkrukor är lätta. Pelargonerna stora och ståtliga. Nåja, just där förresten. Den käre Backa-jan skrattade åt mina “taniga pelargoner”. Men jag tycker om dom. Tycker dom är stiliga. Alla “tanterna” utan undantag.

Man får alltså leka akutavdelning idag. De måste väl få lite vatten också de som står där i de kallställda utrymmena. Som tröst. Som en räddning. Ja och lite kärleksfullt prat. Kanske skulle jag rent utav läsa lite tantsnusk för dom som uppmuntran.

Fågelbordet fullt efter Marcus sponsring i fredags. Alla är där. Ljuvligt att se och det känns gott i ett gammalt vekhjärta som mitt. Alla är favoriter. Men ekorren, nötväckan, är lite extra sådär, som kändisar på besök. Nötväckan som jag f.ö. fått för mig att kalla “trädkrypare”, har den egenheten att den sitter och vispar med näbben i matbehållaren så att det yr frön överallt. Frön som sedan ekorren och dom andra kommer åt där på backen.

Trodde nog att det skulle bli ett mindre antal individer i år, att de tagit den uteblivna matningen till sig, men så blev det inte. De har tydligen bara suttit där i buskarna och lurat. Ja en del har såklart skrikit åt mig när jag visat mig. Speciellt talgoxen Kurt då. Känner mig tacksam men skyldig över att ha mat åt dom igen.

K sitter i virtuellt möte där uppe. Man får alltså skärpa sig här nere. Inte spela hårdrock. Inte skrika “JÄVLAR”. Inte återstarta router…

Men redan onsdag. Blir lite stressad över det. Mycket låtsasjobb skulle ha blivit utfört här som inte har flutit förbi under låtsasjobbens gamla gistna bro. Programmeraroptimism. Man tror man skall hinna så mycket. Ja och det gör man väl. Men man hinner aldrig tillräckligt mycket eller ens nära så mycket som man tror att man skall hinna.

Låt dagen ge oss ett liv värt att leva. Som dan igår och dan före den.

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.