Categories
Betraktelser & Berättelse

Vindarna

Vindarna drar fortfarande fram över kullen här och saftar i riktigt ordentligt ibland som synes ovan. Hade man en trekantig hatt fick man alltså hålla i den. Hårt stundvis.

Lågtryck. 999 hPa justerat. -3 grader. 92% luftfuktighet. Nordvästliga vindar. Ja osv.

Som barn flög vi med drakar på våren efter ån (Voxnan) när det blåste. Vi byggde dom av brun makuleringspapp. Pappersrosetter rivna av papper från tidningen Ljusnan i en rad som svans där bak. Lånad varptråd av morsan som lina. En del hade fiskelina. Stark. Gick aldrig av som varptråden. Sen upp med dom. Den som kom högst vann. Fast egentligen var det väl ingen tävling. Högt gick dom. Nästan hela vägen upp till himlen. Eller ända dit till det som fanns bakom och ovanför. Rymden.Eller så långt varptråden tillät. Enkel lycka en blåsig dag.

Men minnen från längesedan får saker att verka märkvärdigare än vad de var i verkligheten. De var säkert riktigt fula och taffliga byggen det där. Och inte flög de så högt heller. Man minns det bara så. Precis som den eviga solen om sommaren som endast avbröts av några få åskskurar då man kunde rusa ut i regnet och frigöra sig i häftiga runouts mellan husen medans blixtarna for över ens huvud och eftermullret dundrade som tusen trummor.

För något år sedan besökte jag en plats där bredvid Voxnan som vi lekte vid som barn. Det fanns en grop där och vid den gropen stod en liten gran. Nu när jag var dit var granen mäktig och fullvuxen, gropen nästan igenväxt. Man insåg att man själv såklart måste ha åldrats lika mycket som det där trädet. Vi är ju i princip jämngamla. Och då blev det en större upplevelse mentalt av det där besöket. Man vet ju hur sakta träd växer. Sen dess har träd blivit mina tidsmarkörer. Det finns träd här som sattes när barnen var små. Dom är stora dom också nu. Sen andra träd som vi satt när släktingar gått bort eller annat viktigt har hänt. Det blir så tydligt hur tiden går med de där träden som markörer i tidsväven. Tar en hela vägen ner på jorden definitivt om man råkar sväva iväg.

Här på berget står några riktiga jättar. Tyvärr sågades de flesta ner för några år sedan. Men mäktiga är dom. Måste ha stått där långt innan det här huset fanns. Ett frö från en kotte som slår rot före sekelskiftet till och med är en möjlighet. Trodde att de hade ett extra värde också räknat i kronor (pengar) de där grova träden. Men så är det inte. De passar inte i maskinerna. Ratas. Lite som människor. Som sådana som mig. Som dig? Vi lever i likformighetens tidevarv. Jag hatar den aspekten av vår tid. Vet att en framtid kommer att fördöma den hårt.

Fredag snart. Mindre än en kvart kvar. Mycket återstår att göra av det som var planen för veckan. Men sällan går det som man hoppas. Tidsoptimister och lagarna om alltings tendens att jävlas med oss är där och pillar. Man får ta det där. Rulla på i den riktning man bestämt att rullandet skall ske i. Också om det är uppför. Återstår idag gör bara fyllandet av några säckar pellets. Sen bok och säng. Livet är inte så pjåkigt ändå på en kulle i Los. Liksom.

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.