Jag tänder alla lampor jag har. Det är inte läge att ta någon promenad ens nu vid åtta på morgonen. Det är verkligen pre vintersolstånd just nu. Men tack och lov har man fortfarande ett och annat minnesfragment kvar i gamla huvudet av ljusare tider så ett tag till överlever man utan allt för desperata ljussökande åtgärder.
Bra jobbtider såklart. Ja bra låtsasjobbstider också. De följer varandra i de mesta de där. Utom när det gäller ledighet och lön såklart. Det kan man tycka är synd. Fast skitsamma. Det är ändå lite fattigt om dom två ärt drivkrafterna i ett liv.
Senarelägger alltså promenad. Finns en helt avgörande fara med det. När jag väl dyker ner i det som är på låtsas så känns inga promenader längre så lockande. Så antingen skall man inte dyka ner på ett tag till man klarat av det där, eller också skall man uppbåda den karaktär som behövs när den sen behövs. Jag satsar såklart på det andra alternativet. Just för att min karaktär är mer än bristfällig. Kommer jag ut på promenaden idag så överraskar jag alltså till och med mig själv.
Det visar sig alltså.
Ljuset är tänt här på bordet. Det som lugnar rusande sinnen. Den sista stumpen jag har den här månaden. Sen får mörkret råda också på det hållet. Men inget större problem med det såklart. Man överlever.
Indien firar Diwali i helgen. Ljusets högtid. Kamrat i New Dehli får vara ledig några dagar med fru och barn. Gillar. Borde anammas även här. Ja tamefan. Nästa år. Fjärde november. Då skall det tamefan tändas hysteriskt många ljus här på kullen för att fira Diwali. Kan väl ta lite Indisk kryddig mat till det också och en eller två IPA så faller allt på plats också här uppe i höga nord. Varför bara anamma högtider från Amerika liksom?
Men nu så. Låt alla tankar samlas i en enda punkt. Som ett brännglas samlar tankar. Där i det, förändrar vi världen.