Categories
Betraktelser & Berättelse

Där jag sitter

Jag kommer hem efter en frostig promenad. En explosion med efterföljande tryckvåg någonstans ifrån vid 10:11 får mig att undra om huset står kvar. Men det gör det ju. Låtsaskontoret där nere. Nog älskar jag det allt. Ja huset och kullen också. Ingen osäkerhet där i den känslan.

Jag kan inte hålla mig från att fotografera de där frostnupna där ute. Kameran har svårt med skärpan. Billiga grejer. Men jag kan ändå inte hålla mig. Ibland blir det ändå skapligt. Sen att alla andra tar exakt samma bilder just nu spelar mindre roll. Jag tar bilder som jag aldrig någonsin tittar på igen.

Men när jag tar upp kameran ur fickan så är selfiekameran vald och jag ser farsan där på displayen. När man träffar folk som kände honom brukar alla orera sig över hur lik honom jag har blivit. Har aldrig sett det själv. Men folk fortsätter att påstå det. Så jag tar en selfie. Det där skall undersökas hemma.

Men väl hemma ser jag inga som helst likheten. Skäggstubben då kanske. Det kunde han ha också dagar när han bara var själv bland maskiner och projekt. Men kanske är det bara jag som inte minns hur han verkligen såg ut. Lukten av honom när han kom hem från Träförädlingen den lämnar mig däremot aldrig. Jag tittar efter honom än idag när jag känner den doften. Etanol och terpentin. Spånskivetillverkningens dofter.

Konstaterar helt lugnt att livet ändå är gott att leva när jag låser upp och går in på låtsaskontoret för ännu en dag här på kullen. Det räcker långt.

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.