Categories
Swedish

Tröttheten

En trött gubbe strax efter elva, låtsasjobbande på ett låtsaskontor. Inget världen hurrar och applåderar åt. Jag borde såklart ha gått upp och lagt mig. Skall det också snart. Måste. Jag är nära min gräns när jag blir tilltagande virrig och tilltagande irriterad. Då är det dags för grön IKEA-soffa och vila. Men en dag imorgon också. En riktigt dag. Med låtsasarbete såklart. Det är underligt att ett liv på låtsas kan vara tröttande på riktigt. Övergår min fattningsförmåga.

Om Janne, Backa-Jan, hade levt så hade han varit hit på en kopp höstkaffe vid det här laget. Idag är en typisk sådandär Janne-På-Besök-Dag. Det är jag säker på. Tänker på honom varje dag. Saknar gubben. Världens snällaste människa. Han hummar fortfarande i mitt huvud som han gjorde i verkligheten åt allehanda ting jag tar mig för. Hur kunde han gå och dö från oss sådär bara?

Men dom är många de där som gått bort såklart. Släktingar, kompisar, svärföräldrar och föräldrar. Snart allhelgonahelg. Tända ljus för att minnas människor man bryr sig om. Ja bryr sig. Inte “brydde” sig. Människor lever kvar inom andra. Så länge någon tänker på en så är man inte riktigt död.

Men inget blir detsamma. Som fastrarna i Täby. Lilly och Anna. Också snällheten. När jag började plugga ramlade det helt plötsligt ner en postavi på tiotusen i brevlådan en dag. Mer än en gång senare också faktiskt och också efter att jag slutat plugga. Bara sådär liksom. Dom var inte rika. Inte alls. Men ville väl hjälpa till. Under svåråren efter firmans konkurs, hände det där en jul också. Räddade oss det året.

Vi bodde i Täby några år. Jag jobbade dag och natt under min tids där. Det var verkligen bara jobb. Helt slut på helgerna om man inte jobbade då också. Det blev alltså inte så många besök hos fastrarna under de där åren. Det ångrar jag nu. Men vet inte hur det skulle ha gått till. Men prioritera kan man väl alltid. Eller borde i alla fall kunna och göra. För sent nu.

Men glömmer dom, det gör man ju inte. Men pengarna var ju det minst viktiga. Det var det andra. Godheten. Både musikintresse och läsintresse härstammar från dom. Också saknade.

Sen Jompa. Yngre än mig. Speleman som jag då. Populär. Varenda tjej gillade Jompa. Jo det var man såklart avundsjuk på. Vi försökte spela ihop under en tid. Men det gick ju inte. Vi skulle båda bestämma. Rök ihop direkt. Så vi gick åt varsitt håll. Han spelade dansmusik. Jag spelade eget material med de “mina”. Vi ville båda hemsk gärna leva det där musiklivet och kunde ge allt för det. Men jag flyttade. Han med sen. Andra efter det. Jag pratade aldrig mer med honom igen. Som det blir. Sen flyttande han “hem”, och ja sen var han borta en dag. Drömmen om en kaffe och en pratstund levde fram tills jag fick höra det. Jompa och jag är hans låt.

Ett liv lever man sammanvävt med andra människors liv. Man går in och ur varandras liv som trådar eller mattrasor i olika färger. Tillsammans är man den där bonaden eller mattan. Den som är något större än man själv som ensam person är. Det är ju ändå en ganska skön ynnest att får vara en del i den där konsten ändå. Det kan man vara tacksam för.

Men klockan närmas sig tolv här. Det är dags för skollärarna och de eviga kvarsittarna att ta lokalerna i besittning. Ut med mig alltså. Var sak har sin tid. Om universum vill sitter man här imorgon igen.

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.