Categories
Betraktelser & Berättelse

Hugger i sten

gray rock rough surface
Photo by Adrien Olichon on Pexels.com

Ni vet. Man hittar det där stora bastanta svarta stenblocket. Men det man ser är inte ett stenblock. Det är något annat. Det som gömmer sig däri. En David. En liten sjöjungfru. En vacker häst på språng med böljande man. Eller något annat. Litet. Stort. Ja och man börjar hugga och hugga och hugga i den där stenen. Man får såklart ta det försiktigt. Man vill inte hugga fel. Bit för bit. Dag ut och dag in. Man hugger. Alla de där runt omkring som inte ser det där som stenen innehåller, undrar såklart vad man håller på med. Varför? Man suckar. Tycker galningen borde spärras in.

Ibland lever den där visionen av det där som stenen innehåller. Då är det enkelt att hugga och hugga och hugga i sten. Andra dagar, de som fylls av tvekan, ja då är det svårare. Då är det bara i sten man hugger och sten man avlägsnar. Men man fortsätter. För någonstans långt och avlägset fast ändå inom en så lever fortfarande den där visionen om vad man vill uppnå också de där dagarna.

Men dagar när man bara hugger, och hugger och hugger sten är det lätt att lyssna till de där rösterna som pockande inbjuder för möjligheten att välja en enklare,snabbare, mer säljbar väg. Med dynamit går det fort. Tryckluftsdriven borr det är grejen. Formsprutad plast istället för sten. Ge efter, ge folket vad folket vill ha. Där finns pengarna. Skit i visionerna. De tar bara tid och energi och blir till förspillt liv. Ingen ber om visioner. Vill någon ens ha det visionärt skapade? De de int ebett om. Inte visste fanns.

Men man hugger och hugger och hugger på. När man nu ändå har börjat hugga, och hugga och hugga. I regn och i rusk. I den mest krävande värmen som får kroppens vätskor att flykta, i den där kylan som får blodet att sakta ned till nära stillastående. På helgen. Till vardags. Du blir ett med din stens innehåll. Därför att du måste bli ett med den för att orka hugga ett slag till, och ett till och ett till. Hugg, hugg, hugg…

Vi som hugger kallar oss bara låtsasjobbare. Inget mer. Inget mindre. Belöningen är resultatet. Eller vägen. Ja det är nog vägen. Vad vore man liksom utan det där huggandet, och huggandet och huggandet. Ingenting. Ett visionslöst får i flocken. Framdriven över kullarna av marknadens vallhundar.

2 replies on “Hugger i sten”

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggers like this: