Att inte ha någon röst. Jag funderar ofta på det där eftersom jag är en av dem som inte har någon. Om nu inte en mycket litet läst blogg kan sägas höras åtminstone som en viskning. Vilket, om sagt, såklart är en rejäl överdrift. I min värld når rösten som längst till en insändare i lokaltidningen som ingen läser och som inte spelar någon som helst roll annat än att få några tankar att rinna ut ur min hjärna innan de hinner mögla där inne. Sen finns det andra som bara behöver yttra sig – gärna utan eftertanke – för att det dom säger skall tas upp och kommenteras och rulla runt i medierna länge. Villiga kamrater, som på samma sätt får sina röster hörda, hjälper gärna till med den där spridningen på ledarsidor och annat.
Det mest sorgliga är att allt det här bara är en fortsättning på högstadiets hierarkier. Det var ju exakt samma sak där. På en liten ort som där jag bor är fortsätter allt det där bara dessutom tills de här personerna blir pensionärer och sedan dör.
Men kontentan är att det är VEM som säger något istället för VAD som sägs som får genomslag.